För 13 år sedan fick Jessica Nilsson, då 17 år gammal, bihåleinflammation som inte ville ge med sig. Då visade det sig, efter många läkarundersökningar, att hon haft en primär immunbristsjukdom liggande latent.

– Den ena delen är genetisk, som är den värsta, men som kan behandlas. Den åtföljs dessutom av två andra varianter som inte går att göra något åt mer än att hålla sig borta från miljöer som kan ge infektioner, konstaterar Jessica på telefon från hemmet.

För det är i hemmet hon får vistas. Hon kan inte gå ut mer än för de läkarbesök hon måste göra. Tidningen Kvällsposten var först med att berätta om Jessicas situation.

– Jag fattas vita blodkroppar, själva försvaret i kroppen. Jag har inte det som andra människor har och är därmed väldigt infektionskänslig, berättar hon.

Med ett konstaterat coronafall i Kristianstad och några till i Skåne blir osäkerheten ännu större samtidigt som omvärlden har svårt att förstå vad det är hon lider av.

– Omgivningen fattar inte det riktigt och tror att man är lat och inte vill jobba. Jag vill ju bara ha ett normalt liv. Kunna åka kommunalt.

Även innan utbrottet av cornonaviruset har Jessica haft det tufft.

– Om personer med ett normalt immunförsvar i snitt är förkylda två gånger om året så är jag väl symtomfri och ”frisk” motsvarande tid.

– Att nu höra om att corona finns i trakten och att inte få mer information än det som media kan ge är oerhört jobbigt.

Vissa besök på sjukhuset är ett absolut måste för Jessika som utöver medicinen för immunförsvaret tar blodförtunnande medel efter ett antal blodproppar. De senaste fick hon i december.

– Läkarna gör ju vad de kan men just nu är det ju fokus på de som smittats. Jag hade önskat lite mer information om var personerna rört sig för att på så sätt kunna undvika de platserna.

– Istället blir jag isolerad här hemma, konstaterar Jessika.

Men i isoleringen har hon också hittat en väg ut - digitalt.

– Jag har varit tyst om min sjukdom i många år och inte velat visa mig sjuk. Jag gick danslinjen och var aktiv som person. Det här livet är ju helt rakt motsatt sådan jag vill vara.

– Så när jag börjat berätta får jag kontakt med andra som också har det så här, och vi kan utbyta erfarenheter via nätet, konstaterar Jessica.

De återkommande blodpropparna har gjort Jessica i princip helt beroende av pojkvännen Patrik Jönsson.

– Att stå upp längre än fem minuter är omöjligt. Bara att duscha är ett problem. Med propparna åker allt blod ner i benen, säger Jessica.

En av propparna sitter i hjärnan längst med venen ner till nacken medan den senaste proppen sitter i ena benet och läkarna har konstaterat att den förmodligen är kronisk.

– Jag kan i princip inte ta hand om mig själv.

Så livet blir bakom stängda dörrar och kontakten med andra än Patrik är mycket begränsad. Och än mer nu, när ett okänt luftvägsvirus dykt upp.

– Corona ser många som en vanlig influensa - men för de som är i riskzonen, som jag, är det förödande. En vanlig lunginflammation får mig inlagd på sjukhus. Vad skulle då inte corona göra?