Höstens kraftiga ökning av covidpatienter har gjort att CSK fått öppna fler vårdavdelningar och att alltmer personal fått ställa om till ett annat arbete.

En som varit med inom covidvården ända sedan starten i våras är Marcus Hylén, läkare på infektionskliniken på CSK.

– Utmaningen då var att skilja de misstänkt smittade och dem som tagit prov och väntade. Nu är det patienter med smitta, som vi vet är positiva, som dominerar hela arbetsdagen totalt, säger Marcus Hylén om våren kontra hösten.

Han har i dag ansvar för en av extraavdelningarna som fått öppnas. Där vårdas 13 patienter med konstaterad covid-19. Schemat i sig är inte jätteförändrat – även om det blivit mer övertid än vanligt.

– Den största skillnaden är i påfrestningen, konstaterar Marcus Hylén.

Han berättar om svårigheten att koppla ifrån, att man aldrig känner att man får vila eller kan tänka på något annat än det coronavirus som bitit sig fast.

– Det har varit svårt att komma ifrån det. Man bär fortfarande med sig många av de här patienterna och många av de här ödena.

I våras vårdades som mest 15 patienter med bekräftad covid-19 på CSK. Vid julen var det över 60 patienter.

Varje arbetsdag innebär en överraskning, kring hur många patienter som har covid-19 och hur läkarresurserna på sjukhuset ska fördelas.

– Hade nån i våras sagt att vi skulle ha 60 patienter inneliggande samtidigt vet i tusan om man hade trott på det alls, suckar han.

Att sjukvårdspersonal likt han själv arbetat med patienter med covid-19 under så pass lång tid har också inneburit stora förändringar i ens arbetssätt.

Tidigt i våras var det en ovisshet när man inte visste någonting om viruset. Med tiden har man lärt sig att inte bara hantera patienterna utan också vad man kan förvänta sig av sjukdomsförloppet.

Att få på och av skyddsutrustningen var tidigare en lång procedur men sitter numera i ryggraden, det har blivit en vana att förbereda sig för nästa steg och insikten att hålla patienterna ifrån intensivvården har ökat.

Arbetet innebär både en fysisk påfrestning men även en psykisk med svårt sjuka patienter och många tuffa samtal.

– Det är påfrestande. Man kommer inte riktigt ifatt, känner man.

Han lägger till:

– För vår del har det skett en förändring i att vi knappt ser våra vanliga patienter längre. Det är bara covid för vår del nu.

När smittspridningen tog fart på allvar i höstas, märktes det enligt Marcus också av en uppgivenhet på sjukhuset. Det var inte över.

Samtidigt kan han inte undgå att imponeras över sina kollegor och sin omgivning. Att det fortfarande finns så mycket energi kvar, att man utan att tveka ställer upp för varandra, att det är en så god stämning trots att så många är utarbetade.

– Jag är orolig att folk ska sluta orka. Även om det är en god uppslutning och god stämning så är man lite orolig att folk inte ska palla mer om det fortsätter öka så här. Man orkar inte med det hur länge som helst.

Även om han är övertygad om att toppen inte är nådd anser han att de måste tänka att pandemin en dag är över.

– Det jobbigaste är nog att man inte vet när det här tar slut. Nu tror vi ju att det kommer öka lite till innan det vänder eller vi når någon sorts platå, men jag skulle säga att det jobbigaste är att man inte vet när det ger med sig.