När sorgen måste vänta

Som en mamma eller pappa.

I helgen fick jag närkontakt med det här. Jag ringde på en kristallkrona. Prutade ned den till 400 kronor. Sen satte jag mig på bussen dit.

Hon, en kvinna i 60-årsåldern, öppnade dörren till sitt föräldrahem. Det var ett klassiskt svenskt radhus. I väggarna satt doften av årtionden av helhjärtad husmanskost, som pannbiff med lök, ärtsoppa och raggmunkar med lingonsylt.

Här hade det bakats kanelbullar med smör, det kände jag.

Och jag undrade: Hur många midsomrar, födelsedagar, studentskivor och julaftnar hade inte firats i dessa rum? Hur många barn och barnbarn hade inte lekt på golven? Hur många tårar hade inte fällts här, skratt ljudit och kramar delats ut?

Går det ens att mäta kärlek?

Men nu skulle huset tömmas. Kvinnans sista förälder hade gått bort och hon stod där mitt i vardagsrummet, med skorna och jackan på sig, för att ta emot en strid ström av möbelspekulanter. Jag mötte hennes blick som försökte hålla skenet uppe. Hon gick på reserven nu, det såg jag. Snart skulle hon gå in på ångorna. Vila var ännu inte att tänka på.

Kanske var hon mitt uppe i att planera begravningen. Kanske valde hon mellan att baka själv eller låta en cateringfirma sköta allt. Kanske undrade hon över vad mamma hade önskat. Kanske förbannade hon sig själv för att inte ha tagit reda på det.

Om några dagar, kanske om flera veckor, skulle känslostormen rasa. Men inte nu.

Nu handlade det om att sälja möbler.

Kristallkronan var hemmets absoluta paradobjekt. Den hängde över matbordet och jag fick ett verktyg i min hand. Det var inte svårt att skruva ned den ur ett hantverksperspektiv. Det tog tio sekunder. Men lampan hade suttit där i 50 år och den knöt ihop rummet på ett sådant sätt att jag upplevde att jag slet ut husets hjärta.

Jag räckte över pengarna. Rånet var ett faktum. Omkring mig sprang människor som bar hem fina saker till skamliga fyndpriser.

Och hon stod med sorgen över axlarna. Hon kunde fått så mycket mer för prylarna, eller behållit dem själv. Men som hon sa, ”jag har ingen riktig plats för dem".

Det här gav mig en tankeställare.

Hur fina saker än kan vara – så är de ändå bara saker. De har ingen betydelse. Inte ens en magnifik kristallkrona. Allt vi äger spelar absolut ingen roll den dagen då vi inser att människorna som vi älskar, plötsligt inte finns där längre.

Allt bleknar när döden drabbar oss. Det får oss att ifrågasätta vad som egentligen är viktigt.

Vad är då viktigt?

Att ringa sin mormor är viktigt. Att ha tid för att titta på sin dotters teckning är viktigt. Att plantera blommor med sin pappa är viktigt. Att hjälpa vännen är viktigt.

Det enda som betyder något är tiden som vi använder med våra nära och kära. Det är så vi låter människor bli odödliga i våra liv. Genom att låta dem sätta spår.

Nu sitter kristallkronan uppe i vårt vardagsrum. Den binder ihop rummet hos oss också. Den lyser alldeles magiskt.

Och om jag har riktig tur, kommer någon skruva ned den om 50 år, och känna av alla skratt, alla födelsedagskalas, familjemiddagar, julaftnar och all vanlig vardag som ägt rum under den.

Det är så man mäter kärlek.