När brittiska polisen uppmanade kvinnor att inte gå ut och promenera ensamma efter att Sarah Everard försvann rullade diskussionen om kvinnors trygghet igång igen under hashtaggen #textmewhenyougethome på sociala medier. Ska man verkligen inte kunna gå ut ensam som kvinna? Varför ska ens rörelsefrihet begränsas? Ska man behöva vara rädd?

– När man var liten sms:ade man ju mycket när man var på väg hem. Det är så sorgligt att man måste skriva fast man är vuxen. Men om någon ber mig, till exempel en kompis som jag varit hos, så gör jag det, säger Cornelia Stjernberg.

Hon jobbar som danslärare och beger sig ofta hem genom Kristianstad vid klockan 21–22. Precis som många andra tjejer och kvinnor har hon mer eller mindre omedvetet strategier för att ta sig hem tryggt.

– Jag tar upp mobilen och om jag har möjlighet pratar jag med någon. Jag tar ofta cykeln i stället för att gå. Jag slår följe med någon när det går.

Hon har inte råkat ut för något, men oron finns där ständigt.

– Möter man killar i större grupper, och även om de bara är två, blir man direkt mer alert och uppmärksam.

Hon blir alltid glad när hon ser att nattvandrarna från Kristianstads fritidsgårdsforum är ute.

– Det ger trygghet. Jag bodde i Stockholm ett tag och där var det inga problem att gå hem vid ett på natten för där var alltid folk ute. I Kristianstad blir det en öde känsla.

Andra tjejer och kvinnor som Kristianstadsbladet träffat i centrum har också strategier för att inte bli överfallna.

– Jag skickar sms till min sambo eller en kompis om att jag är på väg. Det är obehagligt ibland om man möter stora gäng med killar, säger en tjej som vill vara anonym.

Hennes kompis har en strategi för att lura dem hon möter.

– Jag brukar låna min brors kläder när jag går på promenad, så att man får vara ifred.

Ida Hartell, Tronja Johansson och Emilia Alm undviker ställen som Tivoliparken, centrum och Näsby.

– Ja, stan, särskilt på kvällarna, säger Emilia Alm.

De brukar prata i telefon för att ingen ska våga överfalla dem.

– Jag vill inte gå själv, men om jag måste göra det så skriver jag till mina föräldrar, min kille eller den kompis jag ska till, så att de vet var jag är, säger Ida Hartell.

Melisa Demirci och Sevcan Kocak kommer från en mindre stad i Turkiet och är utbytesstudenter vid Högskolan Kristianstad i två månader.

– Det händer inte ofta i den småstad som vi kommer från, men ibland när det är sent inträffar sånt. Jag känner mig tryggare här, säger Melisa Demirci.

De brukar hålla varandra sällskap när de är ute. Om de inte kan det, så ringer de någon i mobilen.

– Eller så bara låtsas man, så att andra tror att man pratar med någon, säger Melisa Demirci.

De är inte lika rädda i Sverige som i Turkiet.

– Brotten i Turkiet är allvarligare. Men vi är aldrig ute sent här, säger Sevcan Kocak.

Pressbyrån har ett utsatt läge i den stökiga miljön kring centralstationen där bråk, misshandel och fylla är vanligt. I vintras bad företaget kommunen, polisen och fastighetsägaren Jernhusen om mer hjälp än de ordningsvakter som finns där några timmar per dag.

Men Ingela Vesanto som driver Pressbyrån känner sig oftast inte rädd.

– Jag är inte så lättskrämd heller. Men jag undviker egentligen att vara i stan på kvällstid. Jag blir hemma när jag inte jobbar.