Att gå vilse i Martin Engbergs litterära värld ger en känsla av frihet

Erik, den kanske inte helt pålitliga jagberättaren, har länge levt i symbios med sin krävande mamma. Efter hennes död saknar hans tillvaro sin självklara nordpol. Samtidigt får han oväntat besök när hans brorson med familj parkerar sin minibuss utanför ett ödetorp på tomten. Något i mötet med deras provocerande enkla livsstil får Erik att börja syna sina egna val. Han som har frysen full med viltkött känner plötsligt avsmak inför animalisk föda – till jaktkamraternas häpnad.

Livskriser kan som bekant yttra sig på olika sätt, och kanske är Eriks uppflammande djurrättsengagemang bara ett experiment i självbestämmande efter fem decennier i moderns skugga. Kanske är det undanträngda aggressioner som får honom att åka till en övergiven minkfarm med bensindunkar i bagaget och hämnd i sinnet.

Den tryckande Twin Peaks-stämningen från Engbergs senaste bok, ”Den röda pojken”, lurar mellan trädstammarna även i ”Allätaren”. Draget av absurdism väcker en föraning om att vad som helst skulle kunna hända och att berättelsen om en lite udda man som pratar med hönsen lika gärna kan vara en förklädd thriller – samtidigt som humorn är ständigt närvarande.

Att läsa Martin Engberg är inte sällan som att vara i flera böcker samtidigt, med röster från olika håll som lockar allt längre in i skogen. I en kulturell värld där många verk är hårt mallade kan den vilsenheten kännas som en frihet.