De unga flyr

VILNIUS. I Litauen är minnet av den omfattande sovjetiska utrensningen av litauer efter andra världskriget ytterst närvarande. Många anser att den del av befolkningen som skickades till Sibirien var den ”intelligenta andelen”, och att det är därför landet på många vis halkat efter sina grannländer. Man berövades sin vetenskap, sina konstnärer och de innovativa. Under den nazityska ockupationen och Stalinperioden dog var tredje litauer.

En ledamot i det litauiska parlamentet berättar för mig att landet nu måste skapa ”en ny litauisk medborgare”. För drygt 60 år sedan skapades på samma geografiska plats ”den nya sovjetmänniskan”.

Den litauiska nationaliströrelsen, som fick omfattande folkligt stöd med början under 1860-talet, gjorde anspråk på att vara den rättmätige arvtagaren till det forna polsk-litauiska storrikets oerhörda yta. Svårast att motivera blev kraven på Vilnius som litauisk stad, eftersom mindre än två procent av stadsborna talade litauiska så sent som 1939. I stället var polacker och judar i klar majoritet, medan de omgivande områdena befolkades av vitryssar. Folkmordet på judar och Stalins folkomflyttningar gjorde dock Vilnius till en mer ”litauisk” stad.

I dagens Litauen pågår en helt annan typ av folkomflyttningar. De unga lämnar sitt Litauen i en tilltagande omfattning. Det är i Västeuropa ungdomarna ser en framtid vad gäller studier och jobb. En språklärare jag talar med i Klaipeda tror inte att hon kommer få se sitt enda barn flytta tillbaka till Litauen, trots att sonen bara rest utomlands för en masterutbildning i teknik.

Uppgivenheten vad gäller ekonomi, arbetsmarknad och politik är påtaglig. I Kaunas berättar en lokalpolitiker – till yrket ursprungligen musiklärare – att man i Litauen blir politiker för att göra sina affärer mer lyckade. Samtidigt känner många ur den äldre generationen en stark hoppfullhet inför unga med nya ”goda” värderingar om samhället.

En kvinna, född på 20-talet i en rik storbondefamilj, berättar om sina bitvis oerhört skrämmande erfarenheter av 1900-talet. Hon är efter ett långt liv emellertid inte längre rädd för att tala, och hennes nyfikenhet under det första mötet med någon ”från andra sidan Östersjön” går inte att ta fel på.

Kvinnans make, till yrket postdirektör, arresterades 1949. Hans postkontor hade förmedlat brev från arbetslägren i Sibirien till motståndsmän i de litauiska skogarna. Breven hade därefter vidaresänts till de fängslades anhöriga. För detta dömdes maken till 20 års fängelse. KGB såg även till att hon förlorade allt hon ägde, och de började förfölja henne. Ingen vågade anställa henne, för då hotade Sibirien även för den som erbjudit henne arbete. Hon lämnade sin nyfödde son hos hans mormor, och under resterande tiden av Stalins styre levde hon på flykt i de litauiska skogarna. Hon fick därefter arbete som sjuksköterska – trots att det ännu innebar en fara för avdelningschefen – men när ryktena tog fart om en ny deporteringsvåg fick hon åter fly till skogs.

När den här gamla damen säger att hennes vardag idag är svårare än under Stalintiden, undrar man vad som möjligt kan vara värre än då. Hon börjar berätta: hennes pension har minskat och socialbidraget, hemtjänsten, änkepensionen och ersättningen för mediciner har dragits in. Hon har inga släktingar i livet och hon kan helt enkelt inte överleva länge till på det lilla hon har. Hennes förakt för rika och korrupta politiker går inte att ta miste på. ”Politikerna känner inte av någon kris”, säger hon.

Litauerna diskuterar ofta landets stora besparingsåtgärder. Man tar gärna upp det litauiska hatet mot de svenska bankerna, som i mångas ögon genom frikostig utlåning bidrog till att Baltikum drabbades så hårt av finanskrisen.

Det är därför inte svårt att förstå de äldre människor, de som beskriver sig som ”enkla arbetare” och som säger att de hade det bättre förr. En bilmekaniker berättar att han har för få kontakter för att klara sig i dagens samhälle. Under 80-talet arbetade han i tre år i Sibirien med att lägga vägar, för vilket han fick hyreskontakt på en statlig lägenhet. Idag, säger han, är allt osäkert – sjukvård, bostäder, skolor, räntor – och för den utan pengar eller kontakter kan problemen ofta inte lösas. Osäkerheten blir extra svår för den som inte är van vid en tämligen kaotisk marknadsekonomi.

En musiklärare i Klaipeda beskriver alla de gånger hennes far ”omhändertogs” av säkerhetstjänsten hemma i lägenheten när hon själv var barn. Totalt satt fadern tio år i fängelse för att ha varit oppositionell politiker.

Oavsett Litauens aktuella ekonomiska problem och trots att föraktet inför politiker är utbrett är åtminstone situationen för oppositionella politiker en helt annan än tidigare.

Den snart 90-åriga damen är optimistisk: de unga har andra värderingar och de arbetar hårt. De unga jag talar med är emellertid inte lika hoppfulla – åtminstone om de inte ser någon möjlighet att flytta till Västeuropa.