”Demon Copperhead” är en bladvändare – men skildringen av opioidkrisen är för snäll
Demon Copperhead
Författare: Barbara Kingsolver
Översättning: Sofia Nordin Fischer
Förlag: Norstedts
Jag vill egentligen inte vara orättvis i mitt omdöme av Barbara Kingsolvers Pulitzerprisbelönade roman, för jag har trots allt läst den med stor behållning. Det är en bladvändare. Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att ”Demon Copperhead”, på grund av sin ton, kanske primärt är ett slags ungdomsroman.
Tanken att det rör sig om just en ungdomsroman, eller att romanen åtminstone tillrättalagts för att tilltala en bred publik, uppstår inte bara för att huvudpersonen och berättaren har en ungdomlig fäbless för Marvel-serier, eller för att han använder ett talspråk som känns en smula osofistikerat i litterära sammanhang. Den grundar sig också på misstanken att Kingsolver målar in sig i ett stilistiskt hörn när hon låter flera händelser och karaktärer spegla motsvarade händelser och karaktärer i Charles Dickens ”David Copperfield”.
Som idé är det kanske inte så dumt, men ”Demon Copperhead” hade kunnat vara en mycket mer brutal, och kanske även sannare, berättelse om författaren inte hade haft Dickens som förlaga.
”David Copperfield” utgavs ursprungligen som följetong (1849-1850) och var tänkt att gå att högläsas med hela familjen. Med det i åtanke kan man tänka sig att Dickens höll inne med alltför omskakande skildringar.
”Copperfield” bär melodramats och pikareskromanens drag, något som inte passar lika väl i den tidsperiod som ”Copperhead” utspelas i. Detta gör den senare romanen föråldrad i en psykologisk (och kanske även moralisk) mening, den blir så att säga anakronistisk. Detta trots att den bitvis gestaltar förfärligt aktuella händelser.
”Den på ett klassiskt vis hjärtknipande berättelsen om Demon blir på så vis bara en förevändning för att illustrera den totala katastrof som drabbat miljontals amerikaner.”
Demon (egentligen Damon) växer upp med en ensamstående mor i en trailer i södra Appalacherna, delstaten Virginia. Han misshandlas av sin styvfar. Modern avlider i en överdos och han hamnar på det ena fosterhemmet efter det andra. Fattigdom och missbruk är legio. På 90-talet inleder läkemedelsindustrin sin skoningslösa marknadsföring av opioider (OxyContin) till en redan utsatt befolkning. När Demon själv blir beroende inser man att den onda huvudrollen i berättelsen hela tiden spelats av läkemedelsbolaget Purdue Pharma, samt den ökända familjen Sackler (som dock aldrig omnämns i romanen).
Den på ett klassiskt vis hjärtknipande berättelsen om Demon blir på så vis bara en förevändning för att illustrera den totala katastrof som drabbat miljontals amerikaner som fastnat i opioidberoende, samtidigt som romanen är alltför ”snäll” för att skildra omfattningen av krisen.
Ja, där kommer romanen helt enkelt till korta. Vill man ändå veta mer om opioidkrisen rekommenderas dokumentärfilmen ”Nan Goldin: Fotografens kamp mot läkemedelsjätten” som finns tillgänglig på SVT Play. Den skildrar den berömda fotografens kamp mot familjen Sackler och deras filantropiska verksamhet (finansierad av opioidförsäljningen). Med fördel kan man även läsa journalisten Patrick Radden Keefes ”Smärtans imperium” som också behandlar familjen Sacklers roll i krisen.
