Det bjuds varken på kompromisser eller punkter i Krasznahorkais intensiva roman

”Herscht 07769” består av en enda mening (inga punkter så långt ögat kan nå) över 376 tätskrivna sidor och mimar ett konstant flöde av snack, som på ett kompromisslöst sätt kastar ut läsaren i ett litet samhälle i Thüringen, där de senaste decenniernas globalisering har utarmat de materiella, sociala och andliga förutsättningarna för invånarnas tillvaro, vilket inte minst gäller Florian Herschts, den godtrogne och aningslöse Florian Herscht, som tagits under vingen av nynazisten Bossen, som spyr galla över judarna, marxisterna, blattarna, som korrumperat den tyska traditionen, nu är tiden inne för motstånd!, och man tänker såklart på konspirationskramarna som gjort sin egen research eller snittet på sverigedemokratiska offerkoftor, på dem som förfördelats men inte vet vart de ska rikta sin vrede, i det ljuset är det svårt att inte sympatisera med den godtrogne och aningslöse Florian Herscht, som skriver långa brev till förbundskansler Angela Merkel för att förklara att jordens undergång är nära, för det är något han själv har lyckats avleda ur sin fysiklärares föreläsningar, och eftersom Merkel har en fysikgrad måste hon ju förstå och genast kontakta säkerhetsrådet, men nej, hon skriver inte tillbaka, jaja, tänker läsaren, vad hade du väntat dig?, och samma förståndiga läsare inser naturligtvis att undergången inte kommer i formen av ödesdigra kosmiska förändringar utan att den är social och självskapad i ett hopplöst, ovädrat rum, och tacka vet jag att vi har László Krasznahorkai som visar oss detta på det mest dynamiska, roliga, människoälskande vis man kan tänka sig.