Fängslande motsägelsefulla röster hos Antoine Wauters
Motsägelsernas museum
Författare: Antoine Wauters
Översättning: Cecilia Franklin
Förlag: Flo förlag
Tolv noveller. Som i en grekisk kör, står det på baksidestexten. Och visst ger Antoine Wauters noveller känslan av att det är just körer, ett pluralis, som talar i texterna. Ofta genom ett ”vi”, en röst som bär på flera öden, fast som ändå är en och samma. Titeln ”Motsägelsernas museum” är alltså träffsäker.
Det kan handla om en förlorad barndom, förrymda åldringar eller mammor med ånger, men oavsett bjuder ”Motsägelsernas museum” på motstånd. Jag kan nästan bokstavligen känna hur kugghjulen snurrar i huvudet under läsningen i försök att skapa mening, hitta analogier, tolka rösterna i novellerna. Men det finns inget rätt svar, och när jag väl nått den insikten och släpper taget öppnar sig texten för mig.
När jag är framme vid den nionde texten ”Ord från minoriteten som blivit majoritet” är jag helt fast.
Belgiske Antoine Wauters, som nu för första gången översätts till svenska, skriver annorlunda, snårigt och ofta underfundigt roligt. Översättaren Cecilia Franklin banar väg genom snåren på ett smidigt sätt. Det kan inte ha varit en enkel väg dit.
Ta bara det faktum att varje novelltitel inleds med ordet ”discours”, som är notoriskt svårt att översätta: det kan vara ett tal, ett anförande, eller en diskurs. Eller bara ”tomt prat”. I den svenska versionen har detta genomgående översatts med ”ord” – till exempel ”Ord om ett slott i aska” för ”Discours du château en cendre”, vilket flyter bra för en svensk läsare. Det man missar är betydelsen av tilltal som finns i det franska ordet, men å andra sidan liknar ”ord” och ”discours” varandra mer ljudmässigt.
Även om en översättning är bra finns det ändå alltid alternativ att diskutera, vilket visar på det intressanta och – just det – motsägelsefulla i översättningskritik.
