Fängslande om spökskrivande författare – men ”Kungen av Nostratien” tappar på slutet
Kungen av Nostratien
Författare: Tony Samuelsson
Förlag: Wahlström & Widstrand
John, en författare i fyrtioårsåldern, har två habila romaner bakom sig och ett manus i skrivbordslådan, som handlar om hans vänskap med Ivar Lo-Johansson i barndomen (vilket läsaren får ta del av genom regelbundna tillbakablickar). John har inte lyckats skriva någonting vettigt på länge och har hunnit ge upp drömmen om en karriär som författare.
Därför är hans förvåning stor när en förläggare på ett stort förlag ber honom om att i hemlighet avsluta ett nytt manuskript av en av förlagets största namn, Göran Frid – den storsäljande, myschauvinistiska författarstjärnan som kan tillfredsställa ”folksmaken”. Denne har drabbats av något som liknar en stroke, och hans manus är fullt av mer eller mindre mystiska luckor eller ”tomrum” som helt enkelt ska fyllas i.
”Om de första delarna av boken är skickligt uppbyggda och drivs framåt av ett subtilt thrillerelement, så pass kompetent att det är svårt att lägga boken ifrån sig, så är de sista 100 sidorna eller så mindre angelägna.”
Eller helt enkelt blir det inte. Den samvetsgranne John har kval inför uppgiften, och i spökskrivandet aktualiseras en rad stora frågor rörande skriften som aktivitet och språket som existentiell grund. Vad betyder tomrummen i Görans text? Är de en omedveten, urmänsklig protest? Finns språket före människan, är vi som människor blott ett medium för det?
Samuelsson skriver fängslande. Konkret, okonstlat, vederkvickande osentimentalt. För det mesta. Om de första delarna av boken är skickligt uppbyggda och drivs framåt av ett subtilt thrillerelement, så pass kompetent att det är svårt att lägga boken ifrån sig, så är de sista 100 sidorna eller så mindre angelägna. Mycket snällare och plötsligt fattiga på konflikt och framför allt på nerv. Gestalterna och det litterära rummet får träda tillbaka för idéerna, vilka i sin tur framstår nakna och aningen pompösa. Med det sagt har jag ingen lust att avskriva boken, för även om den är ofulländad, så är den både utmanande och läsvärd. Kanhända jag ger den en chans till snart.
