Höns är nyfikna, har sinne för matematik – och kan planera framtiden
En hönas tankar… Ja just det. En hönas tankar och känslor, eller en tupps. Där börjar det. Varje individ av jordens uppåt 30 miljarder höns är en egen personlighet med sina särdrag och till och med med sin egen lukt. Hönan har ett icke föraktligt minne, den är nyfiken, den har sinne för enkel matematik, den kan skilja på proportioner, den kan planera framtiden i någon mån. Den har en smittande livsglädje.
Världens vanligaste fågel – en kärleksförklaring till höns
Författare: Per Jensen
Förlag: Natur & Kultur
Genomgången av hönsens sinnesorgan får mig att känna en viss blygsel. Här är varelser med utpräglat sinne för lukt och smak, med mycket mångsidigare synförmåga än vi och med ett rikare färgsinne, eftersom de uppfattar också ultraviolett ljus. Och så vidare.
Och liksom vi är de också utpräglat sociala varelser, vilket är ovanligt bland fåglar. En ensam höna är nästan ingen. Hon behöver sin flock, där hon känner igen var och en av de andra, och där en atmosfär av småprat syr ihop den sociala gemenskapen. Men observera: Flocken får inte vara för stor, då kan hon inte hålla reda på alla.
Hönsen har liksom vi en lång evolution bakom sig, och därmed har de haft tid att utveckla en allt djupare relation till sin värld. Att hönsens släkttavla går tillbaka till dinosaurier är ett vetenskapligt faktum. Som författaren skriver, “har du någon gång drömt om att möta blicken från en köttätande dinosaurie… kan du alltid se en höna i ögonen. Skillnaden är antagligen inte stor.”
På 65 till 70 miljoner års djup i tiden grenade fåglarna ut sig från sin dinosauriestam. Och på närmare håll uppfångar vi en flyktig blick från den skygga röda djungelhönan, en innevånare i Indiens täta skogar och för övrigt österut till Java. Som vårt kanske viktigaste husdjur har hönsen från början följt människan ut över jorden.
”Stillsamt jämför Per Jensen livet i hönsindustrin med livet i Finnskogarna, nej, jag menar i den gammaldags hönsgården.”
Varför har så få sett moderna höns? Jo, därför att nästan alla är omsorgsfullt inneslutna i jättelika industrianläggningar, där budet är: Producera ägg! Eller: Producera kött! Och hur är livet därinne? Torftigt, ytterst torftigt, ofta stressande, ibland direkt plågsamt.
Stillsamt jämför Per Jensen livet i hönsindustrin med livet i Finnskogarna, nej, jag menar i den gammaldags hönsgården. Författaren har en sådan själv, så när han han kommer hem efter dagens hönsforskning, kan han fortsätta umgås med höns. Per Jensen vaknar inte av att tuppen gal, utan om tuppen inte gal. Mår han inte bra!?
Jämförelsen är förkrossande.
Bokens stil flyter som ett stilla vatten med humoristiska krusningar här och där. Bilderna tagna av Linda Prieditis är som författaren skriver “ren och skär poesi”. Formgivaren Katy Kimbell har gett boken en skicklig layout.
Per Jensen har flera djurböcker bakom sig, bland annat om hundar och djurens känslor.
Boken avslutas med en stilla suck: Tänk om hönsen kunde bli synliga igen för alla.
Ja, tänk.
