I Mirja Unges svartsynta språk finns strimmor av ljus och liv
Hundnätter
Författare: Mirja Unge
Förlag: Norstedts
Mirja Unge har en alldeles särskild känsla för sådant som ligger under ytan, inne i människorna, i vardagen, tystnaden och i språket. Hon skriver på ett så rytmiskt avigt och oväntat sätt att man bara måste följa med henne. Jag har alltid uppskattat just den växande kraften i hennes poetiska talspråk. Hennes påtaglighet och närvaro när hon rör vid allt det där ouppklarade och oförlösta som när som helst kan gå i dagen.
I den nya romanen ”Hundnätter” finslipar Unge också det som hon tidigt utvecklade i författarskapet: en egen svartsyn som långsamt krackelerar när livsljusen slår in sina kilar i den.
”Unge förlänger trovärdigt Nadjas kluvenhet inför hela miljön och människornas osympatiska drag, deras våldsamma tendenser och deras stundtals uppgivna livslängtan.”
Ännu en gång tar hon oss med till en liten utkantsby på landet. Huvudpersonen Nadja återvänder, efter flera år i Stockholm, till familjens öde hus. Ensamheten och den psykiska nöden är stor och liksom inkapslad i trakten. Hon tar ett tillfälligt jobb på ett boende för unga och hon träffar flera av sina gamla vänner. Mycket är sig likt, men tidigare ångestmönster och våldsamheter har också utvecklats och förnyats. Maktförhållanden har ärvts vidare. Om det lagrade skulle börja pysa ut skulle det få kraftfulla och oväntade följder.
Nadja registrerar känsligt allt som sker och samtidigt förtätas mystiken och rörelserna i landskapet – och inne i den omgivande skogen. Vem är det egentligen som rör sig därinne? Unge förlänger trovärdigt Nadjas kluvenhet inför hela miljön och människornas osympatiska drag, deras våldsamma tendenser och deras stundtals uppgivna livslängtan. Men hon upptäcker även svaga strimmor av ljus som framkallas genom ett säreget språk.
