Jesper Högström backar inte för att utforska Gunnar Ekelöfs mörkare sidor
Minnet och rädslan. En biografi över Gunnar Ekelöf
Författare: Jesper Högström
Förlag: Weyler
Efter att ha läst över 600 sidor om diktargeniet Gunnar Ekelöfs supande försöker jag minnas vad historikern Barbara Tuchman skrev om brittiska aristokrater under tiden före första världskriget i ”Det stolta tornet”. Kontentan var i alla fall att vissa av de blåblodiga männen (mindre sällan kvinnorna) i praktiken kunde vara rent kliniskt mentalt sjuka och sällsynt förvirrade, men detta fick aldrig komma till allmänhetens kännedom. Man menade istället att de blott var ”excentriska”, eller möjligen sällsynt festliga människor.
När det gäller Ekelöf är parallellen inte orimlig att dra. Poetens familj var en av de rikaste i Sverige, hans mor var adlig och hans far avled efter att syfilis drabbat hjärnan. Något det talades tyst om i den skyddade överklassmiljön. Ekelöfs eget alkoholmissbruk, som enligt Jesper Högströms aktuella biografi tycks ha spelat en huvudroll i diktargeniets liv, omgavs också av närmast beklämmande tolerans. På svenska talar man om medberoende. På engelska finns även ordet ”enabler”.
”Dessutom finns en kanske ett mindre ädelt (men mänskligt drag) hos åtminstone denna läsare: man finner trots allt skvaller intressant.”
Ekelöf söp helt enkelt väldigt, väldigt hårt i perioder. Vännen Olof Lagercrantz, som nästan dagligen talade i telefon med honom, började efter ett tag misstänka att han blivit hjärnskadad av drickandet, men samma Lagercrantz förser också honom och andra hårt drickande poeter med alkohol i sin paradvåning i stan. Ekelöfs andra och tredje fru (som var syskon) sköter den stora poeten som ett barn. Ekelöfs egen dotter får leda den berusade pappan till sängen. Stundtals gömmer hon sig bakom en grå gardin hos Lagercrantz i oro för vad pappan ska hitta på för stolligheter på fyllan.
Den här aspekten av Ekelöfs (missbrukar-)liv är, måste jag säga, djupt tragiskt att läsa om. På samma gång är det inga nyheter. Att poeten stundtals var hopplöst fast i ”alkohålet” har varit känt sedan tidigare. Jag tycker snarare att det är oerhört positivt att Högström inte har någon som helst beröringsskräck med detta ämne. Dessutom finns en kanske ett mindre ädelt (men mänskligt drag) hos åtminstone denna läsare: man finner trots allt skvaller intressant. Även om de gamla diktargenierna festade på ett vis som idag skulle innebära att de skulle pådra sig orosanmälningar är anekdoterna som Högström redogör för ändå en del av Sveriges litteraturhistoria.
Som storyn om hur Ekelöf ska ha stuckit en pennkniv i författaren Johannes Edfelt på ”en stor omskvallrad bjudning” hos Lagercrantz. Det berömda ”knivintermezzot”. En läkare ska ha lagt förband på Edfeldt i badrummet medan denna, enligt Lagercrantz, dansade kring i vildhet och våldsamhet. Gunnar däremot ska inte ha tagit någon notis om saken: ”Han trevade sig kring som han brukar när han dricker, sände ut sina långa armar i alla riktningar, grinade, grimaserade.” Ja, det gick helt enkelt vilt till. Men som Högström skriver var måttlös berusning och även våldsamhet något som tolererades och förväntades av manliga poeter – i alla fall på den tiden och i den kretsen.
