Johanna Holmströms deckardebut är oförutsägbar och ovanligt stämningsfull

På ett ögonblick slår pensionären Seijas liv om, när en främmande pojke plötsligt står i hennes tulpanrabatt. Treåringen är smutsig och ensam, och vägrar tala. Vad kan hon och hennes man göra annat än att hand om honom? Konstigt nog är han inte anmäld saknad, konstaterar Kuhmopolisens kriminalkommissarie Minna Salminen och hennes yngre kollega Timo Kyrö.

Kuhmo i nordöstra Finland, där ryska armen ville skära av landet i två delar under Vinterkriget, präglas alltjämt av minnena av kriget och närheten till ryska gränsen. Befolkningen minskar stadigt och är nere på knappt 7500 personer. Vanligtvis händer där inte så mycket.

För den som liksom jag börjat tröttna på poliser med superhjältekvalitéer, spektrumdiagnoser eller drogproblem är Salminen en uppfriskande bekantskap. Rätt vanlig men inte tråkig. Lagom motvalls, på väg in i medelåldern med en känsla av att livet kanske börjat stå still.

Några år tidigare har den vilsna fotografen Gloria flytt storstadslivet med sin tioårige son och flyttat in en ekoby, ett kollektiv mitt i skogen. Hon förälskar sig i en man och i det enkla livet. Men hur är det nu igen med saker som är för bra för att vara sanna?

Ett slutet samhälle är tacksamt att skildra. Här gör dessutom världen, den verkliga, intrång. Pandemin och Ukrainakriget vävs in på ett sätt som får mig att fundera på hur det hade uppfattats om en författare i stället fabulerat fram något liknande. Antivaxxare och reserestriktioner, isolationister och preppare. Det förändrar allt i byn.

Miljön är mer än bara bakgrund. De stora skogarna och myrarna, djuren och ljuden. I Kajanaland finns över 600 sjöar, därtill varg och björn. En vildmark där det är lätt att gå vilse – eller att få någon att försvinna. Alldeles oavsett om den mystiska Louhi, döpt efter häxdrottningen i Finlands nationalepos ”Kalevala”, existerar eller inte.

Finlandssvenska Holmströms spänningsdebut är ovanligt litterär, dessutom stämningsfull, tät och oförutsägbar.