Karin Smirnoff lyckas till slut knyta ihop nya Millennium-boken

Dessa teman betonas med nyckelscener, från drabbande till otäcka. Som när Svala, 13 år och brorsdotter till Lisbeth Salander, befinner sig på ett hotellrum med en äldre man. Hon vill inte men han vill. Och då ska han! Eller när Svala möter en gammal gruvarbetare, döende nu, gruvan tog honom. Han ger Svala en sprängladdning för att hon ska spränga bort alla försök att starta nya gruvor.

Så många händelser och personer. Karin Smirnoff skriver i sjok för att få plats med allt och alla. Det börjar – och ska avslutas – i den norrländska tätorten Gasskas med dess gruvpositiva kommunchef, aktionsgruppen mot gruvor, ortens poliskår och lokaltidningen Gasskassen samt nämnda Svala och även Mikael Blomkvists dotter Pernilla.

Det fortsätter i Köpenhamn. Där finns ”Städaren”, som kallas så för att han städar undan människor. Och i Stockholm med Lisbeth S. (hon är orolig för datahackern Plague, nog den enda nära vän hon haft, som försvunnit från sin källarbostad), Mikael B. (han har fått två livsavgörande besked, ett gäller liv eller död och det andra att han ska bli chefredaktör för Gasskassen) och den kvinna som kallas Lo.

Smirnoff ska dessutom få in den kinesgrekiska gruvinvesteraren, den nya nationalnazistiska organisationen Nordisk Samling, generalskurken i rullstol som styr det mesta och inte minst Stieg Larssons syn på sexualitet, som Karin Smirnoff också ärvt och skriver vidare på. Med mera.

Nog har hon velat ha med alltför mycket? Men allt får plats, tills sist. Och jag hänger med på allt, till sist. ”Lokattens klor” blir – här och var – en intressant samhällsroman. Till exempel med den hyllning till unga, smarta tjejer, som Smirnoff gör genom Svala, nästa generations Lisbeth Salander. Romanen blir – sidvis – också spännande.

Vad jag verkligen saknar är Karin Smirnoffs eget sätt att skriva, hennes norrländska dialektskriftspråk. Nu förekommer det bara några få gånger, som när Svala tänker på sin döda Mammamärta.