Kate Atkinson fångar läsaren med tidsenliga detaljer och högt tempo

Den ofta prisbelönade Atkinson använder verklighetsinspiration, allt från den kvinnliga tjuvligan Forty Thieves till de njutningsfokuserade Bright Young Things, men sätter en rättrådig polis och den järnhårda Nellie Cokers nattklubbar och avkommor i centrum. Och unga Freda som rymt till London för att bli stjärna.

Hon gör det som Cokers knarkande son med författardrömmar vill: en analys av de olika samhällsskikten i det förgörande krigets kölvatten. Det stora kriget har märkt hennes gestalter på olika vis, men hon gör också plats för romantik och bitsk humor. Tidskänslan är oklanderlig. Romanen myllrar av människor, korsande tidslinjer, litterära referenser och slumpartade möten där allt kunde ha tippat över åt ett annat håll.

Alltsedan debuten ”I museets dolda vrår” 1995 har jag med stor behållning följt Kate Atkinson genom magisk realism via en grubblande nordengelsk detektiv till en fäbless för tiden för de två världskrigen. Kanske är det för att jag är van att läsa henne på engelska som jag tycker att språket förlorar en del av sin spänst i översättningen – men det finns också en del nyanser i ordval som går att ifrågasätta. Inklusive titeln ”Shrines of gaiety”, som är mer dubbeltydig än svenskans palats.

Atkinson själv håller berättarenergin på hög nivå fram till det något plötsliga slutet. Å andra sidan är de abrupta vändningarna ett av hennes kännetecken.