”Klimatboken” är både kunskapskälla och väckelserop

Boken består av fem avdelningar – hur klimatet fungerar, hur vår planet förändras, hur det påverkar oss, vad vi har gjort åt det, samt vad vi måste göra nu. Bilderna är drabbande, ibland med en skönhet som det droppar tårar ifrån. Graferna är tydliga, lättlästa.

Greta Thunberg har dragit ihop över 100 experter på olika områden och själv skrivit sammanknytande texter. De flesta som läser ”Klimatboken” hittar säkert gamla bekanta. För mig namn som professor Johan Rockström, internationellt berömd miljöprofil, eller den världsberömde indiske författaren Amitav Ghosh som släpper in klimatkrisen i skapandet.

Jag hoppar mellan de kända namnen men fastnar snart i avdelning IV: Vad vi har gjort åt det. Vi har försatt oss i ett läge där det är mycket bråttom att handla, där vi måste åstadkomma en drastisk minskning av våra utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid, till 2030 om vi ska klara 1,5-gradersmålet. Vi har blivit väldigt bra på att fuska, så att siffrorna ser mycket bättre ut än de är.

Och allt det här är onödigt. Om vi hade fortsatt ta hand om våra utsläpp alltifrån Riokonferensen 1992 eller ännu tidigare skulle vi lugnt och fint ha kunnat undvika att nosa på vår egen undergång. Men på 1990-talet gick fossilbränsleindustrins dimspridare, främst i olika amerikanska tankesmedjor, i gång. Målet var att skapa vaghet, osäkerhet. “Tvivel är vår produkt”, som en vd inom tobaksindustrin uttryckte det. Taktiken togs sedan över av klimatförnekarna. Man visste mycket väl att koldioxidutsläppen gör jorden varmare, men det var inte bra för affärerna. Johan Rockström beskriver hur vi nu är nära sex olika “tröskelpunkter”, där jorden förändras oåterkalleligt, som att den västantarktiska och grönländska inlandsisen utan återvändo smälter med stigande havsnivå som följd eller att korallreven försvinner till stor förlust för den biologiska mångfalden. Riskerna är “oerhörda” redan vid +1,5 grader.

Greta Thunbergs texter är som spända fjädrar, fulla av dynamik och välfunna formuleringar. Hon skriver så klart och rent. På ett ställe tar hon upp vad det kan bero på, att trögheten är så stor. Varför gör vi inte tillräckligt? Hon räknar upp många goda skäl. Och hon vill tro att vi människor är goda. Om vi bara vet hur det ligger till, så sätter vi i gång att rätta till det. Men, invänder jag, vi har ju också klimatförnekarna, klimatfördröjarna, alla de som tjänar på att vi inget gör. Och här är dessutom alla vi andra, nästan allihop lite lulliga av dimspridningsmaskineriet som länge har talat om för oss att klimatvetenskapen vacklar lite. Sist hörde vi det från en av våra nya riksdagskvinnor.

Och jag tänker på en snäll och hygglig släkting, en av ledarna i en stor pingstförsamling utomlands, som sa till mig: “Men det står ju i Bibeln att jorden ska nötas ut som en klädnad.” Orden som hängde i luften var: Jesus ska ju komma tillbaka i den yttersta tiden och ta oss troende till sig. Så varför bry sig? Miljoner och åter miljoner troende i hela världen instämmer i detta och röstar på klimatlögnare och miljöförstörare som Trump, Bolsonaro och andra högerpopulister. (Observera: Många goda kristna deltar självklart också i kampen för vår planet!)

Åter till Greta Thunberg. “De bästa idéerna finns kvar att bli uttänkta”, säger hon. Det ger mig lite hopp.