Kvinnlig journalistpionjär lyfts fram ur skuggorna
Quelqu'une. Berättelsen om Märta Lindkvista otroliga liv
Författare: Ellinor Skagegård
Förlag: Polaris
Redan berättelsen om bokens tillblivelse är tillräcklig för att fånga läsaren. En artikel som Ellinor Skagegård skriver om en av Svenska Dagbladets första kvinnliga journalister, Märta Lindqvist, ger upphov till ett telefonsamtal från en läsare. Av sin farmor, också hon journalist, har mannen ärvt Märta Lindqvist dagböcker – flera tusen tättskrivna sidor.
Dagböckerna utgör stommen i en bok där porträttet av en mångfacetterad, paradoxal och fascinerande person växer fram. Ellinor Skagegård beskriver det själv som att hon och Märta Lindqvist skrivit boken tillsammans och citerar då och då direkt ur dagböckerna, något som bidrar till bokens autenticitet, samtidigt som den som läsupplevelse ligger närmare romanen än biografin.
Efter sin bok om kompositören Fanny Mendelssohn tar sig Ellinor Skagegård här an ytterligare en kvinnlig kulturpersonlighet som hamnat i manlig slagskugga, och det med en bok som är intressant av flera skäl.
”En inträngande bild av journalistvardagen under förra seklets första decennier, inte minst för de kvinnliga pionjärer som kämpade sig till en plats på en mansdominerad arena.”
Boken är ett stycke journalistisk historia. Den ger en inträngande bild av journalistvardagen under förra seklets första decennier, inte minst för de kvinnliga pionjärer som kämpade sig till en plats på en mansdominerad arena – och som många gånger fick betala ett ganska högt pris.
Under de drygt 20 år som Märta Lindqvist skrev i Svenska Dagbladet under pseudonymen ”Quelqu’une (”någon” i feminin form på franska) var hon en av tidningens mest framstående och uppskattade skribenter. Hon träffar Charlie Chaplin, blir måttligt av imponerad av dåtidens hetaste sexsymbol Rudolph Valentino, rapporterar från Palestina och 1930-talets Tyskland. Dåtidens stora händelser och personligheter sätts genom Märtas dagboksanteckningar i den egna samtidens ljus och blir på så vis mer levand.
Samtidigt visar boken på hur mycket som förblir oförändrat. Också på Märta Lindqvists tid drabbades tidningsvärlden av personalnedskärningar och effektivisering. Några ryska trollfabriker fanns förvisso inte, men 1930-talets nazi-Tyskland försökte likväl påverka svensk press. Och Märtas egna reflektioner kring Tysklands intåg i Sudetenland 1938 kan på ett högst obehagligt sätt appliceras på den ryska invasionen av Ukraina: ”Nästa gång gäller det väl Litauen eller Lesass eller Sønderjylland eller de tysktalande i Schweiz, tror du inte det?” frågar hon sig i ett brev.
Men inte minst kommer vi människan Märta nära. Fram träder en komplex bild av en levnadsglad och begåvad yrkeskvinna som kämpar med att förgäves få livspusslet att smälta samman, i en tid som ännu inte var mogen för någon av hennes kaliber.
Vad hade då Märta själv tyckt om boken? Att Märta Lindqvist lämnade sina dagböcker till en kollega innan hon dog visar på att hon, som den drivna skribent hon var, insåg deras kulturhistoriska värde. Jag tror att hon hade gillat den.
