Lekfulla bilder och tydligt budskap i ”Addis afro”

Jag blir glad av att Addi är mörk och hans morföräldrar ljushyade – familjer kan ju som bekant se ut lite hur som helst. Det är också fint att Addi har hjärtmönstrade kläder, och att även djuren har kläder. De kan dessutom prata, och Addi verkar ha pratat med djur förut. Däremot får varken djuren eller läsaren ett afro förklarat för sig, eller hur det skiljer sig från andra hårtyper. Med så stark sensmoral bör ett ”varför” tydliggöras. I denna typ av kulturkrockar vill jag tro att de flesta övertramp oftast handlar om okunskap. Fortes detaljrika och härligt fylliga bilder fungerar som lekfull motvikt.