Linnea Axelsson väver in det oändliga i det vardagskonkreta
Sjaunja
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers
Efter det vindlande dikteposet ”Ædnan” (2018) och den mer avskalade romanen ”Magnificat” (2022) återkommer nu Linnea Axelsson med en ny, stort upplagd, diktsamling: ”Sjaunja”. Mycket känner vi igen: den samiska världens landskap, den uppbrutna prosans poetiska tonlägen. Men här vidgar hon också berättelsen in i den egna familjen med de två döttrarna som känselspröt och hon utmanar sina diktformer genom att pröva den lekfulla villanellan. Uppdraget är samtidigt tidlöst: ”Att skriva är att skära/det är att sätta/sitt märke på något”. Precis som snittet man skär i örat på renkalven.
”Axelsson har en känslig förmåga att väva in något vidöppet och oändligt mitt i det handfasta och vardagskonkreta.”
I bokens inledande del rör hon sig inne i de väldiga landskapen i naturreservatet Sjaunja, samtidigt i nuet och minnena, bland samiska gudinnor och där ”renhjordens hav stormar nerför snösluttningarna”. Det blir till en viktig berättelse om tillhörighet och identitet, familj, existens och språk. Precis som i ”Ædnan” blir också den växande helheten större än de enskilda delarna.
Axelsson har en känslig förmåga att väva in något vidöppet och oändligt mitt i det handfasta och vardagskonkreta. Den sista avdelningen i boken kallar hon en ”löst hållen krans” och det är just så hon arbetar som allra bäst: med en diktkrans som förgrenar och förmerar sig men där både material och form ändå är så töjbart att det genast kan inordnas i helt nya mönster.
”Sjaunja” är en samling med många höjdpunkter, men även med en del lågintensiva svackor. Det går att se som just den puls av in- och utandning som all berättande dikt måste bäras av för att leda vidare. Och insikten: ”I går föddes de/ som ska se/ allt förändras”.
