Marcus Berggrens debutroman är allt annat än lågmäld

Marcus Berggren är komiker, och krönikör i Göteborgs-Posten. När jag recenserade hans senaste ståuppshow berömde jag honom för hans formuleringsförmåga och intensiva utspel. När det så är dags för den första romanen är det också detta som är den största styrkan. Formuleringarna, oftast i form av närmast absurda ordvändningar, är många gånger en njutning att läsa.

Men. Det blir till slut för mycket av det goda. Återhållsamhet är möjligen en tråkig reskamrat i den skrivande processen. Men överflödets förbannelse är en desto sämre.

Medvetet eller omedvetet påminner ”En bra plats i skallen” om en slags ”Jack” fast för 2000-talet. Stockholm och Gotland må ha bytts ut mot Kungälv och Hisingen, men liksom Jack driver berättelsens vilsna själ genom gator och tid i ett töcken av existens, rock´n´roll och röka… ja, man känner förstås igen vibbarna… men tonen är en helt annan. Emedan Lundell tar sig själv på mycket stort allvar är ju Berggren i första hand komiker. Tonen ligger därför snarare åt Sture Dahlström eller John Kennedy Tool-hållet.

Det är ju inte kattskit och ursäktar det faktum att romanen till viss del befolkas av överdrivna figurer och att Berggren ibland tar ut svängarna väl mycket. Många gånger är det bara charmigt.

Så. I stort är det här en bra debut från en lysande krönikör. Ordsvadan till trots är metaforerna, även om de vida överstiger skamgränsen i antal, många gånger lysande.