Mer konst än biografi

I svallet efter skriverierna kring pseudonymen Lars Kepler släpper Alexandra Coelho Ahndoril sin tredje roman, en närgående poetisk skildring av August Palms väg från utsatt skräddarlärling hos elaka mäster i Kattarp till socialistisk agitator. En berättelse om kampen för rätten att tala, och i den bemärkelsen bli till. Om att slutligen möta sitt eget själv i det slumrande, ägda jaget.

När man är ägd slutar man att tänka, tankarna kommer och går som främlingar – de är förbiresande, avlägsna bekanta som hastar förbi i något vimmel /-/ Själv sitter man hukande i ett mörker och väntar. Man är bara ett enda: föda åt tiden.

Sömnadens metaforer bär romanen genom bilder, tablåer levda inifrån. Ur dessa bilder stiger röster: August Palms och Johanna Larssons, konditoribiträdet från Småland, som August gifter sig och får barn med. Perspektivet växlar mellan tredje person och första; karaktärerna återberättar upplevelser och skeenden för sig själva. Vi – läsarna – blir dessa utsagors osedda vittnen. Så tycks varandet fogas samman, självets definition av självet befästas i de inre monologerna. Där stannar också tiden. Mitt i en rörelse blir de stående, tyst deklamerande inför sig själva.

En berättare, ett jag, träder fram i bokens första mening, för att sedan aldrig dyka upp igen. "Nu ska jag berätta", säger den, och etablerar sagan som motiv, för att sedan befästa den i en referens till Hans och Greta – fattigbarnen som lämnas i skogen för att svälta ihjäl.

Agitationen sker intevåldsamt i "Mäster", utan som en trevande nödvändig rörelse. Det är berättarstilens drömkaraktär. Berättelsen som stigen ur immorna, jorden. Bakom August finns de döda – föräldrarna, syskonen som kallas dödbarnen, deras ljusa ansiktsovaler, med munnar och ögon sammantråcklade av osynlig tråd.

En genomgående metafor är bristen på mun och ögon. När August upplåter sin röst till agitation, träder ut ur tystnaden, tycker han sig födas."Allt jag såg, såg jag som i dimma, som om färgerna sakta sjönk undan i mjölkigt vatten. /-/ Nu har jag vaknat, tänker August. Nu har jag fått förstånd att se klart." Rösträtt, rätten att tala, har bäring på skapandet av identitet.

Men säger "Mäster" något om fattigsverige, om ifrågasättandet av den föregivet givna ordningen, kampen för allmän och lika rösträtt, som vi inte hört av Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson eller Sara Lidman? Vari ligger "Mästers" särskildhet? Är det samma tårar över samma barn, samma prygel, svält och umbäranden? Kanske måste "Mäster" för att den kan skrivas, för att det finns en sådan röst som Coelho Ahndorils, ett sådant tilltal, fullt av närvaro – "Mäster" är mer konst än biografi.

Och poängterarliberalernas allians med arbetarrörelsen som endast skenbar; hur de hela tiden, i August Palms analys, går kapitalismens ärenden. Branting, finpojken, vet ingenting om hunger, om att leva som "föda åt tiden".

"Mäster" berättar om möjligheten att göra skillnad. Men att ordningen ännu präglas av strukturell utsugning av världens fattiga, får vi själva minnas. Själva sträcka oss ut ur "Mäster", och förstå sagan om agitatorn Palm som en global, samtida angelägenhet. Att barnen i Indiens textilverkstäder, Sierra Leones efterkrigsslum, Pakistans tegelbruk, är barn så som våra barn är barn.

August Palm födde 1849 i skånska Sallerup. Han är en tidig förgrundsgestalt i den socialistiska arbetarrörelsens historia i Sverige. August Palm har själv skrivit en rad böcker, både skönlitterära och politiska, bland andra "Ur en agitators lif", som publicerades första gången 1904, och numera finns tillgänglig som talbok.

"Mäster" fullbordar Alexandra Coelho Ahndorils svit om tre böcker om människan i relation till vetenskapen, religionen och politiken.