”Mina förväntningar infriades med råge”

Hemma i Greenwich Village har Lucy två små döttrar och en ständigt utarbetad man som avskyr sjukhus och inte besöker henne. Scenograf Leif Persson har lyckats överföra den bottenlösa ensamhet som river i Lucy Barton från romanen in på scen. Allt som finns på scenen är en sjukhussäng, en skinnfåtölj, en öppen dörr och ett fönster ut mot världen där allt som hörs är ljudet av sirener. Utöver det svävar Lucy Barton i ett – både själsligt och fysiskt – limbo.

När hennes mamma dyker upp vid Lucys sjuksäng har det gått år sedan mor och dotter senast hördes. Lucy har gjort allt för att tvätta bort den fattiga uppväxten i Illinois. Hon har läst på universitetet och börjat skriva, hon har flyttat till New York och skaffat sig helt nya, obefläckade, minnen.

Men mamman är inte intresserad av Lucys nya liv. I stället sätter hon sig i den bruna skinnfåtöljen och börjar berätta. Om pojkar och flickor från sin uppväxt, om hur de gift sig och skaffat barn, varit otrogna och sedan skilt sig. Det är underhållande. Det är skvaller. Det är det sista Lucy Barton vill prata med sin mamma om.

För varför talar mamman om Mary från Mississippi när det finns så mycket från barndomen att reda ut? Svaret är nog att mamman inte förmår prata om det som var och inte heller minns det på samma sätt som dottern gör. Vadå en vit skåpbil, undrar mamman, vad pratar du om?

Men Lucy Barton kan inte glömma. Undan för undan kommer barndomens trauman fram, likt vassa skärvor som Lucy själv fortfarande skär sig på. Det är en tuff och ofta ensam barndom, med våldsamma vuxna och i utbredd fattigdom som träder fram. Trots det är Lucy Bartons högsta dröm fortfarande att bli älskad av sin mamma. I en scen som fångar pjäsens kärna frågar Lucy henne: “Mamma, älskar du mig?” Och mamman svarar: ”Ja, när du sover.”

Eftersom jag älskar romanen ”Mitt namn är Lucy Barton” hade jag höga förväntningar på pjäsen. De infriades med råge! Skådespelaren Cecilia Lindqvist gör rollen både som mamma och dotter, och hon gör det med bravur. Med hjälp av röstläge och kroppsspråk går hon sömlöst mellan rollerna. I Lucy Bartons röst är all form av dialekt, och på så sätt klasstillhörighet (och även platstillhörighet) bortslipad. Kroppsspråket är kontrollerat som hos någon som lärt sig att passa in. I mammans röst är talet hackigare och på en dialekt som tydligt hör till en geografisk plats. Hennes kroppsspråk är också friare och mer ointresserat av omvärldens godkännande.

En gång ser Lucy Barton sin mamma lämna scenen. Länge sitter jag och undrar: När ska hon komma tillbaka? Det gör hon aldrig. Hon är ju ständigt här.