Något svag intrig i Marie Hermansons trevliga historiska pusseldeckare i museimiljö
Längst in i skogen
Författare: Marie Hermanson
Förlag: Bonniers
En barnflicka besöker Naturhistoriska muséet med sina fyra skyddslingar, men när de går därifrån har den äldsta flickan försvunnit spårlöst. Nils får fallet på sitt bord och snart drar han även in journalisten Ellen som engagerar sig i den dysfunktionella familjen, där barnflickan är den som håller ihop tillvaron.
Historiska deckare saknades länge på den moderna svenska deckarscenen, men det senaste decenniet har de blivit allt populärare, tack vare författare som Anna Lihammer, Niklas Natt och Dag, Marie Bengts och Christina Wahldén. Hermanson påminner genremässigt främst om Lihammer och Wahldén i sin skildring av tidens polisväsen och en kvinnoroll som är stadd i förändring.
”Det är mycket retro och nostalgi i tidsskildringen, relativt våldsfritt, hon har gjort sin miljö- och tidsresearch väl och här finns inslag av romantik.”
Hermanson har i sina tre historiska deckare hittat ett format som fungerar väl. Det är mycket retro och nostalgi i tidsskildringen, relativt våldsfritt, hon har gjort sin miljö- och tidsresearch väl och här finns inslag av romantik. I ”Längst in i skogen” blir också pusseldeckarinslagen starkare än i de tidigare böckerna, tack vare muséets slutna värld och fascinerande invånare, levande och döda, djur och människor.
”Pestön”, förra boken i serien, var en av fem nominerade till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska deckare 2021. Intrigen är inte lika stark i ”Längst in i skogen” och den del av historien som kretsar kring Nils och Ellens relation är svagare. Men den läsare som uppskattat de tidigare böckerna kommer tveklöst även att gilla denna.
