Två nya ungdomsromaner om sorg och den första förälskelsen

Sommarlovet ger en chans att plocka en person ur dess vardag för att möta någon eller något okänt. Men vissa samtidsmarkörer börjar kännas väl vanliga, åtminstone för oss som läser mycket nytt, men kanske inte riktigt än för den tilltänkta unga läsaren. Som bästisen, i flera fall den ende vännen, som enbart är tillgänglig digitalt. Men antingen krånglar uppkopplingen eller så har hen något roligare för sig. Samtidigt är tonårstiden en tid för osäkerhet och stora, starka känslor. Att tvingas hitta sig själv är en del i det.

Båda författarna hanterar säkert en första osäker förälskelse och vuxna som är mer än kulisser. Men Ellen Strömberg faller för frestelsen att föra in det övernaturliga. Den vackre pojken Tristan som Benjamin blir kär i är inte som alla andra. Men somligt hackar. Beteckningen everlevare är ett snyggt nutidsord, men märkligt om det ska vara finskt och flera hundra år gammalt. Och varför – en fråga som gäller även andra romanromanser – vill någon som levt för evigt hänga med en tonåring? Med folktro och foliehattar och översittare vill Strömberg få plats med för mycket, vilket ger en stressig och ibland slarvig ton. Slutet är tveksamt.

Slarvat har däremot inte Marit Sahlström gjort. Folktron finns med även här, när den förtvivlade Milo med alla medel försöker få sin storebror att bli den roliga, glada, brorsa han en gång var. Den enda han vågar berätta för är nya onlinevännen. Men det är något som inte stämmer och Milo får mystiska anfall. Ledtrådar som passerat förbi blir plötsligt självklara. Känslorna mot slutet är stora, svåra och på allvar.