Jan-Olof Bengtsson: En vinglig färd mot det okända i Frankrike
Nationell samling kan inte bilda majoritetsregering efter franska parlamentsvalets andra omgång. Det är en skräll utan dess like.
Så vad händer nu ?
Troligtvis ingenting konkret på ett på par månader och först efter att OS i Paris är avklarat. Hela Frankrike har intagit semesterläge. Gabriel Attal sitter kvar som premiärminister eftersom chefen Emmanuel Macron inte har beviljat hans avskedsansökan. Det politiska spelet är i full gång.
Väljarnas rädsla och påtvingade taktikröstande sänkte Nationell samlings segerförhoppning. Dessutom det rekordstora antalet röster genom ombud på tre miljoner och som ökade valdeltagandet till nära 67 procent – I valet 2020 röstade 20 procentenheter färre. Detta anses ha gynnat Macronisterna.
Det kanske viktigaste är vad som hände sista veckan då Nationell samling gick ut och förklarade att vid valseger skulle man se över reglerna för vanligt franskt medborgarskap – och dubbelt. Alltså ”riktiga” fransmän ställda mot ”inte helt riktiga”. Uppdelning i A- och B-fransmän stör och berör.
Vänsterblocket NFP vann 182 mandat av de sammanlagt 577. Men Emmanuel Macrons centerliberala allians gjorde bättre ifrån sig än förväntat och fick 168 mandat. Kanske för att presidenten har hållit sig undan den sista veckan.
När det preliminära slutresultatet presenterades strax efter klockan 20 på söndagskvällen hördes en lättnadens suck från nära 70 procent av de franska väljarna. För så många är nämligen emot allt som Marine Le Pen, Jordan Bardella och resten av Nationell samling står för. Men det är siffror som liksom bara försvunnit i den stundtals upphettade valrapporteringen.
Klart är att inget av de tre dominerande blocken får majoritet i nationalförsamlingen. Nationell samling nådde som inte fram till regeringsbildande. Men att gå från 89 mandat i valet 2022 till 143 mandat nu är ändå en framgång som bör skaka om etablissemanget.
Den uträknade president Emmanuel Macron, som kritiserades hårt för sin blixtutlysning av parlamentsvalet, bör också känna sig en smula bättre till mods. Mätningarna visade att Macronisterna som satt på 249 mandat från valet 2022 skulle ramla ner till kanske under 100. Nu gick det inte fullt så katastrofalt illa och centerliberalerna hamnade på 168 och ”bara” 14 mandat färre än NFP.
Macronalliansen blir under alla omständigheter större än Marine Le Pen, vilket prestigemässigt säkert gläder presidenten som definitivt inte vill ha henne som efterträdare på presidentposten 2027, utan snarare sabotera både för henne och partiet så mycket som möjligt.
Nu startar kohandeln, taktiserandet och det pragmatiska alliansbygget för att få Frankrike politiskt styrbart efter den senaste månadens kaos och höga tonläge. Det mesta pekar på någon form av samarbete mellan Macronalliansen och delar av Nya folkfronten NFP. Definitivt inte La France Insoumise, LFI, med den koleriske Jean-Luc Melenchon i spetsen. Han vill gärna bli premiärminister, men det är redan väldigt infekterat mellan honom och socialisterna/socialdemokraterna, vars vallokomotiv Rafael Glucksmann också vill ha den posten.
”Macronismen inte är död som belackarna skadeglatt har hävdat.”
Vänsteralliansen jublar så klart åt segern, men det är som sagt var en allians med fyra spretiga partiviljor vars riktningar kommer att utkristalliseras allt starkare ju mer detaljerade förhandlingarna blir. Redan nu kan sägas att Macronalliansen aldrig går med på vänsterns krav att pensionsåldern ska sänkas liksom momsen på el och bränsle eftersom det inte finns pengar till detta.
Någonstans i detta virrvarr av hastigt uppställda politiska byggställningar tror jag ändå att president Emmanuel Macron är, om inte nöjd, så i alla fall inte tillintetgjord.
Macronismen inte är död som belackarna skadeglatt har hävdat.
Snarare under pragmatisk omdaning.
I denna soppa av knivhugg och förhoppningar är det i alla händelser en person som är glad. Det är den förre franske socialistiske presidenten, tillika Macrons tidigare chef, François Hollande. Han kom in som ”vanlig” parlamentsledamot för vänsteralliansen.
Så kan det gå.
Jan-Olof Bengtsson är före detta ledarskribent och EU-korrespondent i Kvällsposten. Han är frankofil och bor i Frankrike. Detta är en gästkrönika på ledarsidan.
