Katarina Erlingson: Föreningar kan höja viljan att försvara Sverige
Det kan bli krig i Sverige. Detta har engagerat svenskarna under den senaste veckan. Efter 200 år utan krig är många här närmast aningslösa, så kanske behöver vi skrämmas upp lite för att förstå allvaret i situationen?
Överbefälhavaren, statsministern och andra ministrar fokuserar dock främst på det militära försvaret, men för att totalförsvaret ska fungera krävs att även det civila samhället är starkt. Sverige har ett omfattande och aktivt föreningsliv, men det blir ofta motarbetat av stat, kommun och näringsliv. Kanske främst beroende på brist på förståelse. Men politiker och andra kan inte ta ett aktivt föreningsliv för givet. De mest engagerade är inte sällan i pensionsåldern, för de har den tid som krävs för att sköta en förening.
Civilförsvaret är viktigt, men då krävs att föreningslivet i allmänhet kan verka och utvecklas. Föreningar kan underlätta för att få en ökad försvarsvilja och förståelse för att alla måste vara med och skydda sitt land.
När flyktingar kom i stora skaror till Europa och Sverige 2015 krokade de frivilliga arm. Man tog emot flyktingarna på landets tågstationer, såg till att de fick hjälp att komma till Migrationsverkets lokaler, fick kläder och mat och ofta, på köpet, vänner för livet. Men värdet av det civilsamhället gjorde verkade vara lågt, då dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) i november 2015 stängde gränserna och sa att det svenska systemet inte klarade mer. Det kunde få av de frivilliga hjälparna förstå – det var ju just deras hjälp som fungerade.
”Föreningslivet behöver väcka beslutsfattarna och skapa krigsrubriker kring värdet av det lokala.”
Under pandemin såg man samma fenomen. Grannar hjälpte grannar, som de hittills aldrig pratat med, att handla matvaror. Frivilliga ställde upp som kompis på två meters håll, när anhöriga inte längre kunde hälsa på.
För att samhället ska fungera i kris eller krig behövs det förståelse och insikt redan i normala tider. Kring livsmedelsförsörjning till exempel. Sveriges självförsörjningsgrad är väldigt låg, det är i princip bara spannmål, morötter och socker som det finns tillräckligt av inom landets gränser. Alltför lite görs för att höja produktionen av bland annat grönsaker.
Det nära samhället är alltid viktigt, men särskilt i krigstid. Socialt sammanhang, förmågan att hjälpas åt, att odla lokalt – allt det som föreningar i alla tider ägnat sig åt. Det är där ministrarna måste börja, det är där stödet behöver sättas in. Men det är en lång uppförsbacke där de som är satta att bestämma verkar sakna förståelse för den lokala betydelsen i all sin mångfald. Föreningslivet behöver väcka beslutsfattarna och skapa krigsrubriker kring värdet av det lokala.
