Christer Nylander: Fridolin och jag följde varandra
Nyligen träffade jag Vittsjös mest kända politiker genom tiderna. Numera är Gustav Fridolin lärare på en folkhögskola. Han hjälper unga människor att lyckas med sin utbildning, ta sig in på arbetsmarknaden och finna en plats i livet som hen trivs på. Det är en fin livsuppgift han skaffat sig efter politiken.
Fridolin och jag har följt varandra under många år. Vi satt i riksdagen för samma valkrets. När han var utbildningsminister var jag Liberalernas talesperson i skolfrågor. Ibland debatterade vi, ibland förhandlade vi.
Det finns i politiken en idé om att man ska skilja på sak och person. De flesta klarar av att göra det. Jag tror att den förmågan varit rätt avgörande för Sveriges framgång. I en demokrati behöver politiker både visa det som skiljer partierna åt och kunna lösa problem tillsammans. Man bör till exempel vara överens om spelreglerna.
Energipolitik, utrikespolitik och pensionssystem är exempel på områden som mår bra av långsiktighet och breda överenskommelser. Vem vågar satsa på ny kärnkraft om den blir förbjuden efter nästa val? När Fridolin och jag förhandlade skolpolitik gällde det bland annat betygen. Vi tänkte att det är dumt att ändra betygssystem efter varje val och försökte därför komma överens om en kompromiss. I valrörelsen hade miljöpartister och liberaler haft helt olika åsikter, men när Fridolin blev ansvarig minister försökte vi hitta en reform som en bred majoritet kunde leva med.
”Politiken håller på att bli mer oförsonlig”
En politiker som vill nå framgång kan inte alltid vara i konflikt med alla, men å andra sidan inte heller alltid kompromissa om allt. Det svåra är att veta när man ska göra vad. Det är väl det som skiljer en skicklig politiker från mängden. I alla fall om man tycker att politik i grunden handlar om att göra nytta för landet, regionen eller kommunen.
Politiken håller på att bli mer oförsonlig. Det har blivit en hårdare ton i debatten och det riskerar smitta av sig på förmågan att hitta breda lösningar. Det är inte bara i Sverige vi ser sådana tendenser. En anledning till att det har blivit så är förmodligen sociala medier. En annan anledning är att vi har fått nya konfliktlinjer.
Det finns såklart några väljare som gillar politiker som tar ut svängarna åt ena eller andra hållet. De hörs dessutom rätt mycket i sociala medier. Men mellan extremerna finns också en tyst majoritet.
Jag tror att det just nu finns en rätt stor tyst majoritet som vill se lite mer samarbete och lite lägre konfliktnivå i svensk politik. Man ser att vi har en del rätt stora problem och vill att politiker hjälps åt att lösa dem. Många politiker ser det också, men tvekar eftersom det gör ont att gå emot högljudda minoriteter. Trots att man nog förstår att de är just minoriteter. För andra är det som om konflikten i sig är livsluften. Om de får avgöra framtida utvecklingen är det förmodligen rätt dåligt för Sverige.
Politiker måste våga lyssna på den tysta majoriteten lite oftare och den tysta majoriteten måste göra sin röst hörd lite oftare.
Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.
