Christer Nylander: Harry Martinson och Ingmar Bergman påminner oss om Sveriges enorma frihetsresa
Det är få delar av världen som kan skryta med att ha blivit skildrade av en nobelpristagare i litteratur. När Harry Martinson fick priset 1974 skrevs nordöstra Skåne och västra Blekinge in i den kategorin.
I romanen ”Nässlorna blommar” skildrar Martinson hur det var att växa upp som fattigt och föräldralöst barn för 100 år sedan. Boken är delvis självbiografisk. Pojken Martin, vars pappa dött och vars mamma rest till USA, flyttar runt bland olika familjer. Den som begärde minst ersättning av kommunen fick ta hand om honom. Det kallas ibland barnauktioner, men barnet såldes inte utan utackorderades för en period. När familjen eller gården inte ville ha kvar barnet ordnades en ny auktion och barnet fick flytta vidare.
Det ger lite extra närhet i läsningen att Bäckaskog, Ivösjön, Fjälkinge och Wendes regemente nämns. Samtidigt är det svårt att förstå att detta handlar om Sverige för bara ett par generationer sedan.
Samma period i svensk historia beskrivs i filmen Fanny och Alexander. För många av oss har det Ekdahlska julfirandet i Ingmar Bergmans klassiska film blivit synonymt med riktig svensk jul. Filmen skildrar överklass och Uppsala. Den som sett hela filmen minns dock att allt inte är glatt och överdådigt julfirande. Barnens pappa dör, mamman gifter om sig och snart får barnen flytta hem till den förtryckande biskop Vergérus.
”Det ger lite extra närhet i läsningen att Bäckaskog, Ivösjön, Fjälkinge och Wendes regemente nämns.”
Romanen och filmen skildrar samma tid, men Bergmans film skildrar ändå en helt annan värld än den Harry Martinson beskriver i sin roman. Kanske kan man ändå ana ett gemensamt tema.
Ingmar Bergman är känd för att kämpa mot sina demoner, men ett återkommande tema är också den förtryckande makten. Ibland är det en pappa, ibland är det en stat, ibland är det en kyrkans man. I Fanny och Alexander straffar biskopen (och styvfadern) pojken Alexander för hans fantasi.
För Martin, huvudpersonen i ”Nässlorna blommar”, är det främst den ekonomiska ofriheten som begränsar livet. Han är längst ner i klassamhället och får nöja sig med det som blir över när andra fått sitt. Han får dock gå i skolan och det visar sig att han har lätt för att komma ihåg läxorna. Han beskriver på ett fint ställe hur skolan blir den lilla pojkens riktiga hem. När skolan är slut ska de andra barnen gå hem, men för Martin känns det som om han går hemifrån när han lämnar skolan.
Tillsammans påminner Harry Martinson och Ingmar Bergman oss om vilken enorm frihetsresa Sverige har gjort de senaste 100 åren. Vi har lyft oss ur fattigdom och förtryck. Det har inte skett av sig självt. Det handlar om individers kamp, politiska beslut och ekonomisk utveckling. Vi har lyft oss ur fattigdomens begränsningar och ur auktoriteters förtryck. Vi har tagit vara på både Martins läshuvud och Alexanders fantasi.
Det är svårt att ta in hur stor skillnaden är och hur snabbt det har gått. Det är en helt annan grej att vara människa i Sverige i dag än i den tid som beskrivs av Ingmar Bergman och Harry Martinson (läs gärna Moa Martinson också för att få en ännu bättre beskrivning av hur illa det var).
Det är hisnande tanke, att den som om 100 år läser beskrivningar av 2024 ska finna vår tid som väldigt annorlunda och gammaldags. Men så blir det nog.
Hur världen ser ut om 100 år avgörs dock delvis av vilka beslut vi fattar i dag. För egen del tycker jag att man ska fortsätta att i gammal god svensk anda ta bort hinder för individens frihet. En påminnelse av hur viktigt det är får man genom att ta del av Bergmans, Martinsons och många andras skildringar av hur Sverige var förr.
Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.
