Petter Birgersson: Herr Talman slår knock på alla politiska analyser
En statsminister ”Tuffe Uffe” som helst vill titta på gymnastikuppvisning. En socialdemokratisk oppositionsledare som behöver terapi för att hon är så arg. En sverigedemokratisk ledare som är livrädd för ansvar. Två miljöpartister utan verklighetskontakt. En liberal Pehrson som provoceras av en sverigedemokratisk Jomshof till den grad att han i försvar för debattklimatet drar till med ”jävla horunge”. En kristdemokratisk partiledare och en EU-toppkandidat som försöker förklara att frihet och gränser är samma sak. En centerpartist som ingen vet vem det är. En miljardär och en utsparkad kristdemokrat som medelst falukorvar och bajskorvar desperat söker uppmärksamhet för sitt nya parti – det gick ju förra veckan.
SVT:s Herr Talman är en rapp och rå gestaltning av svenskt politiskt liv, i dockform.
Inspirerad av brittiska Spitting Image – insomnad, återuppväckt och åter insomnad – har Michael Lindgren skapat något sensationellt bra. Lindgren, som också ligger bakom Grotesco och Svenska Nyheter, har funnit en tonträff som inte borde fungera. Men det gör den.
Det fascinerande är att serien kokar ner samtliga karaktärer till deras respektive kärna. Man finner de egenskaper hos varje partiledare – och andra drabbade – som en lagom politiskt intresserad busschaufför skulle summera dem till över fredagsölen med polarna. Undantaget är talmannen själv, Andreas Norlén, som framställs som en person med helt andra saker än politik för blicken, gärna med ett glas starkt i handen – en fullständig kontrast till den offentliga bilden av honom. Men just därför fungerar även det.
”Det är fantastiskt i en tid när humorn annars har blivit feg och uppfostrande.”
Manusförfattarna får antas arbeta hårt med att fånga upp de politiska skeendena och stämningarna och få ner dem i repliker. När avsnitten publiceras på fredagskvällar klockan 22 ligger de ofta imponerande nära nyhetsflödet. Ibland nästan före. Det är en kvalitet i sig att kunna kommentera det politiska spelet samtidigt som det pågår.
Det vore enkelt att förklara att Herr Talman är en satir som ”slår åt alla håll”. Därmed skulle den också på sitt vis vara ofarlig. Det är en allt för enkel analys. Direkt felaktig, faktiskt.
Grejen med Herr Talman är inte att alla politiker behandlas exakt lika elakt. För elak är serien – den är så brutal i sitt angreppssätt att det i alla andra former skulle gå under grovt förtal. Man förstår att allt är hittepå, fast allt ändå är precis på riktigt. Herr Talman fångar essensen i det politiska spelet och gör det utifrån aktuella händelser. Det är inte millimeterrättvisa i att nu har vi slagit 73 gånger höger, nu måste vi slå 73 gånger vänsterut. Den som får veckans käftsmäll förtjänar den, åtminstone på något sätt. Laget bakom programmet tar politiken och publiken på allvar och fattar att det är självtänkande människor som sitter vid rutan.
Det är fantastiskt i en tid när humorn annars i så hög grad har blivit feg och uppfostrande – vilket är fullständigt icke-kul, eller helt avpolitiserad – vilket är roligt till en gräns, eller effektsökande grov för att komikern tror att det bryter spännande tabun – vilket är direkt sövande.
Herr Talman är på sitt vis lika mycket folkbildning som någonsin en outhärdlig och förutsägbar partiledardebatt. Den kör över varenda politisk analytiker med bulldozer.
Serien visar också en mycket viktig sak: Sverige är ett land som tål det här. Mer splittrade än så är vi inte. Politikerna får finna sig i det. Det i sig är ett viktigt mått på demokrati.
