Joakim Wernberg: Joakim Wernberg: Låt inte EU lägga hinder i vägen för techföretagen

DMA har ändå tilldragit sig förhållandevis lite debatt. Vad beror det på? Ett möjligt svar är att vi fortfarande betraktar den digitala marknaden som en egen industri, snarare än som en del av en industriell revolution. Men regleringen av de stora plattformsföretagen påverkar alla verksamheter som använder internet internt och för att nå sina kunder. De stora teknikföretagen kommer att överleva DMA, men hur påverkas egentligen morgondagens innovation, entreprenörskap och marknad?

Utgångspunkten för DMA är att förekomsten av ett fåtal stora plattformsföretag är bevis för ett marknadsmisslyckande. Det sägs leda till konkurrenshämmande effekter som bristande innovation och i förlängningen utebliven konsumentnytta. Problemet med detta argument är att plattformarna inte fungerar som andra företag.

Plattformar som Google eller Facebook säljer matchning mellan två eller fler grupper. Det medför att nyttan för användarna i många fall ökar ju större plattformen är, vilket i sin tur leder till en skev marknadsfördelning med ett fåtal stora plattformar och en lång svans av små aktörer på varje marknad.

Hur marknadsfördelningen ser ut nu säger emellertid inte så mycket om den mycket viktigare dynamiken på marknaden. Det finns flera exempel på hur tidigare dominanta plattformar som Altavista och Myspace har ersatts av företag som Google och Facebook.

Det är inte bara motiven bakom DMA utan också lagförslagets struktur som ger skäl till eftertanke. DMA skiljer sig från den befintliga konkurrensrätten – som reglerar konkurrensbrott i efterhand – genom att istället på förhand motverka att stora plattformsföretag ska få en för befäst position på marknaden. DMA är utformad så att den bara omfattar stora företag som antas utgöra grindvakter på marknaden. I praktiken handlar det i princip bara stora amerikanska teknikbolag.

Att lagen slår så snävt lär inte förbättra handelsrelationerna mellan EU och USA. Dessutom skulle en sådan lag skapa märkliga incitament för nya växande plattformsföretag – de måste klara av regelkraven innan de blir stora för att inte få digra böter. Risken är därför att DMA kommer att befästa, istället för att utmana, dagens stora företags marknadsposition.

Vidare ställer förhandsreglering krav på lagstiftarens förmåga att förutsäga framtiden. Det brukar sällan fungera väl. Det blir även särskilt svårt när det handlar om tjänsteinnovation på den tekniska utvecklingens frontlinje. Förhandsreglering lämpar sig sämst för situationer där osäkerheten är som störst.

En möjlig konsekvens av detta är att lagstiftare omedvetet utformar regler som är anpassade för dagens tjänster – men missar morgondagens. Målet med DMA bör inte vara ett europeiskt Google, Amazon eller Facebook, utan att främja nästa generations plattformstjänster oavsett storlek eller geografisk hemvist.

Grundtanken med DMA – att tydliggöra förutsättningarna för de digitala plattformarnas allt viktigare roll i ekonomin – är god, men det återstår ännu mycket arbete. Här saknas ett samlat nordiskt perspektiv som motvikt i debatten. Skandinavien ligger i digitaliseringens framkant, men vi är också små exportberoende ekonomier som har mycket att vinna på den marknadsförstoring som de digitala plattformarna medför.

Detta måste Sveriges företrädare ta med sig in i de kommande trialogerna mellan Europaparlamentet, EU-kommissionen och ministerrådet när DMA ska tas från förslag till lag. Det är även värt att fråga sig om motsvarande lagförslag – med tröskeleffekter, förhandsreglering och tolkningsflexibilitet – hade kunnat passera lika obemärkt förbi och röstas igenom om det hade handlat om andra delar av näringslivet. Jag tror inte det.

Joakim Wernberg är forskningsledare på Entreprenörskapsforum och lektor i Teknik och samhälle vid Lunds universitet.