Petter Birgersson: Kapitalismen kan bli ännu roligare

Men samtidigt har det gjort världen litet tråkigare. För halva nöjet med att hitta den saknade hockeybilden eller Muminmuggen är ju att man har gjort en ansträngning andra inte har gjort.

Den som ska handla nytt eller köpa en tjänst kan välja nätet eller den traditionella handeln. Men även om utbudet är stort är det ofta väldigt likt i olika städer. Det är de stora kedjorna som dominerar. Ägandet blir mer anonymt. Om optikern förr ägdes av optikern själv så står det i dag ofta något stort riskkapitalbolag och/eller börsnotering bakom. Likadant med tandläkaren eller till och med krogen. Det är inte heller otroligt att ortens lokala tidning ingår i en större koncern, det är snarare mycket troligt.

Det blir många gånger effektivare och billigare. Men också en smula tråkigare och mindre personligt. Somliga kvaliteter som är svåra att mäta försvinner, som den lokala ägarens engagemang och direkta förhållande till kunderna. I bakgrunden står någon med klocka och räknar på vad varje kund drar in här och nu, värdet av långsiktig kundrelation eller av förtroendebyggande underskattas.

Allt det där är på många sätt en naturlig del av marknadsekonomin. Vänsterns klassiska kritik mot kapitalismen, att den strävar mot monopol, har mer än några korn av sanning i sig. Framgångsrika företag kommer att växa, ta marknadsandelar från andra och/eller köpa upp dem.

Det lika klassiska liberala motmedlet är att marknaderna ska hållas öppna, att de etablerade inte ska skyddas av privilegier och regleringar anpassade efter dem. De stora och etablerade ska utmanas av de små och kreativa, när något förmultnar växer nytt fram.

Men då gäller det också att åstadkomma en sådan miljö, i stort och i smått.

Politiker måste undvika att gynna de etablerade storföretagen genom inträdeshinder och regleringar som skyddar marknader och som kräver stora organisationer för att följa. De ska lyssna med försiktighet på lobbyister som säger sig representera ”näringslivet” men som i själva verket representerar en bransch eller ett fåtal koncerner. Politiker ska också lyssna återhållsamt på dem som vill införa tvingande regler och skattepålagor för olika typer av tjänster och produkter. De ska däremot lyssna mycket på dem som är på väg fram eller – svårare, men kanske viktigast! – på dem som inte ens finns ännu.

Rikspolitiker kan hålla nere avgifter och skatter för att anställa, se till att hålla eventuella bidragssystem så enkla det bara går så att det blir mindre intressant att jaga bidrag och mer intressant att utveckla verksamheter. Lokala politiker kan se till att inte gynna de stora kedjornas etableringar extra framför små lokala aktörer. Tjänstemän kan jobba för att i första hand hjälpa nyetablerade företag att göra rätt, snarare än att jaga fel.

Konsumenten kan förstås också bidra – är den stora kedjan alltid rätt val?