Christer Nylander: Katastroffilmen visar verkligheten
Hur många gånger har man inte tyckt att de som agerar i en film är lite korkade? Man sitter där i biofåtöljen eller tv-soffan och säger högt till huvudpersonen: ”Gift dig inte med den killen, han är ju psykopat och mördade sin förra fru! Välj inte den snabbaste vägen genom skogen! Nej, gå inte ombord på Titanic!”
Vi som tittar vet att det är en film och att det därför kommer hända något som är värt att berätta om på film. Det vet inte personerna i filmen. Det är själva grundförutsättningen.
Det är nu 20 år sedan storfilmen ”The Day after Tomorrow” hade premiär. I inledningen får vi veta att världen drabbats av extremväder och katastrofer. Vi förstår att det som ska komma är en ännu större katastrof. Varför annars göra en film om det? Lyssna på forskarna, journalisterna och aktivisterna vill vi säga till personerna i filmen.
När det gäller vår egen verklighet är vi inte lika klarsynta som när vi ser på film. Det senaste året har nyhetssändningar och tidningssidor varit fulla av reportage om extremväder och katastrofer. Trots alla tecken agerar vi inte tillräckligt. Och det vet vi egentligen.
Jag kom att tänka på detta när jag nyligen såg ”Leave the world behind” med bland andra Julia Roberts. En familj ger sig iväg på semester. Tecken på tecken visar att något är fel. Snart inser de att det inte bara handlar om ett lokalt problem. Landet är under attack av något. Det verkar vara en kraft (man vet inte vilken) som i tre steg försöker förvärra situationen landet.
Först isoleras de genom att all kommunikation slås ut. Sedan stressas de av olika händelser. Detta ska enligt planen i tredje steget leda till öppen konflikt. Tanken är att folk i krisen i första hand försvarar sig själva och därför vänder sig mot varandra. Det ska leda till inbördeskrig och landets kollaps. Perfekt för en motståndare.
Barack och Michelle Obama ligger delvis bakom filmen. Precis som när man vet att man ser en katastroffilm och därför bör se den med det perspektivet, anar man att det sannolikt finns ett politiskt budskap när det förra presidentparet gör film. Jag gissar att de vill varna för att den polarisering och splittring som nu sker i USA innebär stora risker för landets säkerhet. Låt inte detta ske säger paret Obama via filmen till de amerikanska väljarna.
”Lutar vi oss bekvämt bak i fåtöljen och försvinner in i den värld som nästa film erbjuder?”
Många av oss i Sverige tänker nog likadant. Hur kan ni rösta på Trump i presidentvalet när ni vet hur han betedde förra gången och när ni vet hur hans agerande bidrog till att beväpnade personer stormade kongressen?
Precis som om det vore en film vill vi påverka dem att agera annorlunda denna gång. Vi är rädda att en ny period med Trump kan skapa ytterligare splittring, mindre stöd till Ukraina, att Ryssland och Kina flyttar fram positionerna, att världen blir en osäkrare plats. Kommer de att lyssna?
Kommer vi att lyssna på oss själva om klimatet? Eller lutar vi oss bekvämt bak i fåtöljen och försvinner in i den värld som nästa film erbjuder?
Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.
