Sofia Nerbrand: Lever vi i en sommaridyll eller i en förkrigstid?
Som barn vandrade jag längs Österlens stränder med pappa som pekade ut mot horisonten: ”På andra sidan finns ofrihetens imperium, Sovjetunionens terrorvälde.” Längs Skånelinjen fanns med några hundra meters mellanrum gräskamouflerade värn med kanoner, riktade ut mot Östersjön. När vi fann uppspolade artefakter från Polen undrade vi om människorna bakom järnridån någonsin skulle bli fria. Trodde de det själva?
Inte hade man väl kunnat ana att Baltikum, Polen och ett enat Tyskland skulle bli medlemmar i såväl EU som Nato. Men det blev snabbt en självklarhet. Fram till Rysslands invasion av Krim, och sedan resten av Ukraina, levde många i föreställningen att historien verkligen var slut och att balter och polacker äntligen var fria.
Men det kanske är för bra för att vara sant?
Den farhågan – eller insikten – håller nu på att sätta sig i våra grannländer. Res till Tallinn, Vilnius eller Gdansk och träffa människor vars framtidsplaner styrs av Rysslands brutala krig. Det är måhända för riskfyllt att investera i ett hus? Förmodligen bättre att flytta västerut med familjen?
De håller på att förlora tron på att Nato verkligen skulle rycka ut till deras försvar. I deras medvetande är det numera bara en tidsfråga innan ryssarna anfaller dem – igen. Och med tanke på hur försiktig general Joe Biden hittills har varit vågar de inte sätta sin tilltro till att USA och resten av försvarsalliansen skulle sätta hårt mot hårt om Putin tar ett hörn av låt säga Estland.
”Rädslan att dras in i ett tredje världskrig gör Nato alldeles för tamt.”
Vita huset har under de senaste drygt två och ett halvt åren förvisso skickat försvarsmateriel till Ukraina, men i relativt små volymer samt med många restriktioner och långa ledtider. Att Ukraina inte tillåts använda amerikanska vapen för att slå ut till exempel flygfält i Ryssland är befängt.
Rädslan att dras in i ett tredje världskrig gör Nato alldeles för tamt och kortsiktigt. Strategin är att ha en så stark militärmakt att Kreml ska låta bli att ens testa våra gränser. Men då måste vi vara så bestämda och kraftfulla att fienden förstår att vi menar allvar: Vi kommer att slå tillbaka med full kraft om ni så kröker ett hår på våra huvuden.
Annars kommer Ryssland att eskalera det hybridkrig som det redan för mot väst. Titta bara på hur de auktoritära staterna utmanar oss. Under denna vecka, när Nato håller toppmöte i Washington, passar Kina på att hålla en militärövning i Belarus, bara fyra kilometer från gränsen till Polen. Övningen är uttalat riktad mot Nato, samtidigt som Pekings EU-sändebud säger att Nato inte bör ”provocera fram en konfrontation”.
Det räcker alltså inte att Nato hjälper Ukraina att hålla stånd. De 40 miljarder euro som Nato-länderna nu kommit överens om att ge kommande året räcker inte, utan demokratierna i väst behöver samla kraft att slå tillbaka rejält. Statsminister Ulf Kristersson (M) och andra flera andra ledare säger att vi inte bara måste få stopp på kriget, utan vinna mot Putin. Korrekt. Men det kräver mycket högre insatser och det verkar tyvärr inte som att Joe Biden har viljan och förmågan att höja dem.
Följderna av detta är förödande. Ju längre kriget pågår, desto mer skadas förtroendet för Nato och USA. Dessutom låter vi ukrainarna ta mer och mer fysiska skador, medan polacker och balter förbereder sig på det värsta i stället för att ägna sig åt mer framtidsinriktade aktiviteter.
Det vore bättre att satsa mycket nu för att sätta P för Putin, i stället för att långsamt dräneras ekonomiskt och mentalt.
Bara för att vi har levt i fredstid i över 200 år betyder inte det att krig är uteslutet här. Det må synas overkligt när regeringen i veckan åter slog fast att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige eller våra allierade kan inte uteslutas” i den pinfärska nationella säkerhetsstrategin. Men hotet är på riktigt.
Det tål att tänkas på när vi cyklar och badar längs Skånes sandstränder. Krig och förföljelse har ägt rum under många vackra sommarmånader i Europas historia.
