Malin Lernfelt: Modigt våga vägra spela mot ryss
Under den tennisturneringen Negometal Open i Belgien nyligen utspelade sig scener som fått stor medial uppmärksamhet. Efter att ryska Mirra Andreeva tog sig till final och där skulle möta ukrainskan Marta Kostyuk, som även hon nått finalen, drog sig Kostyuk ur tävlingen. Till följd av Rysslands anfallskrig i Ukraina vägrade hon möta en rysk motståndare. Vid tidigare tillfällen sedan kriget inleddes för snart två år sedan har ukrainskan även vägrat att skaka hand med ryska och belarusiska motståndare
Tävlingsarrangören lyckades inte få fram en kvinnlig ersättare i tid utan lät därefter Andreeva möta en man. Visserligen relativt lågt rankad, men ändå så pass bra att han lyckades slå henne i två raka set. Andreeva kröntes till dock ändå till damklassens segrare.
”Det är inte viktigare att vinna än att stå upp för vad som är rätt.”
Tyvärr verkar tävlingsledningens val att låta en man vara stand in vara det som hamnat i fokus, såväl i tennisvärlden som på sportsidor över hela Europa. Det man borde fokuserat på är Kostyuks ryggrad när hon sätter ned foten och vägrar att ge alibi åt representanter för en diktatur som för krig i Europa. För det är vad den ryska tennisspelaren, och alla andra idrottsmän och -kvinnor som tävlar i ryska färger är.
Idrott och politik hör, oavsett vad en del hycklare påstår, ihop. Särskilt internationell sådan. Idrottsmän som representerar sitt land på bortaplan bär en nations stolthet på sina axlar och är på många sätt levande reklampelare. Under kalla kriget var idrottsstjärnorna från öst sina regimers fixstjärnor och deras segrar var även det kommunistiska systemets segrar. På samma sätt har Kina och staterna i Mellanöstern använt idrott för att visa styrka och skyla över sina brott mot mänskligheten.
Att väst – inte minst Sverige – fortsätter att legitimera dessa brott genom att skicka sina idrottsprofiler till turneringar eller träningsläger i länder som struntar i mänskliga rättigheter och välkomnar personer som representerar krigförande länder till turneringar är ett allvarligt problem. Ansvariga inom den internationella idrottsrörelsen borde veta bättre. Men eftersom de är syltryggar utan hjärta ligger ansvaret hos enskilda spelare. Som Marta Kostyuk. Fler idrottsprofiler borde vara som hon och markera att det inte är viktigare att vinna än att stå upp för vad som är rätt.
