Katarina Erlingson: Moralpanik att gå från skärm till pärm
Det pågår en moralpanik på högsta nivå. Det är lätt att dras med när ministrar, barnläkare och till och med världshälsoorganisationen WHO larmar om hjärnskador på barn och unga, för att deras ”skärmtid” är så lång. När det är panikläge måste några försöka sansa sig. För panikläge har funnits förut, inom andra områden. Diskussionens vågor gick höga om videovåldet på 1980-talet, på 1800-talet varnades det för tågen. Det är ofta en teknikpanik som upprepas genom historien.
Liberalerna verkar satsa allt på att hitta en fråga som kan hålla partiet kvar i EU-parlamentet. Partiledare Johan Pehrson har fått med sig regeringen på att införa riktlinjer för skärmtid, men han nöjer sig inte. Han vill också att det ska införas barnlås på sociala medier efter kl 23, vilket ska visa på en förment handlingskraft. ”Från skärm till pärm” är Pehrsons favorituttryck, så klatschigt men också tydligt bakåtsträvande.
När det samtidigt kommer en bok, ”Generation Ångest”, av den amerikanska kändisforskare Jonathan Haidt går alarmismen upp ännu ett snäpp. Haidt sällar sig till gänget som kan kallas entreprenörer i moralism och alarmism och hans bok gör honom antagligen till Liberalernas nya husgud. Alltid bra att ha någon forskare att hänvisa till, ju mer högljudd desto bättre. Ordet skärmtid har en svepande betydelse, vilket visar på ett kunskapsförakt från regeringens sida.
”Allt beror på vad tiden framför skärmen används till.”
För vad är skärmtid? Allt beror på vad tiden framför skärmen används till. Det kan rimligen inte vara dåligt per automatik, men regeringens syn på skärmar riskerar att leda till att vi kastar ut barnet med badvattnet. Digitaliseringen har pågått i årtionden och dagens barn vet inte om något annat. Möjligen har alarmismen kring skärmtid en koppling till diskussionen om AI, artificiell intelligens.
När digitaliseringen har kommit till nästa steg i utvecklingen skapar det en oro hos många som känner osäkerhet inför förändringar man inte förstår så mycket av. Då är det lätt att fokusera på det man kan styra och försöka hitta forskning som stödjer ens tes, hellre än att resonera sig fram i det svårbegripliga.
Att sätta tids- och åldersgränser för den diffusa skärmtiden och hänvisa till att man vill rädda de unga från hjärnskador kan framstå som handlingskraftigt, men tar inte hänsyn till barnens rättigheter. Politikerna behöver inte förklara svårare samband och därmed inte heller fatta svårare, och dyrare, beslut. Att skylla barns psykiska ohälsa på digitaliseringen är helt enkelt väldigt smidigt. Att det lägger skulden på de unga själva gör liksom inget.
Det är lätt att hitta moralentreprenörer hos både barnläkare och forskare som bekräftar regeringens bild. De forskare som säger att moralentreprenörernas teser är förenklade, som till exempel docenten i pedagogiskt arbete Elza Dunkels, viftas bort. Forskare vid Lunds respektive Malmö Universitet har i en forskningsrapport kommit fram till att begränsningar av skärmtiden för barn under fem år, som bland annat WHO rekommenderar, är nästan omöjliga att leva upp till. Det leder i stället till oro och stigmatisering hos föräldrarna.
Det är dags att någon ropar att kejsaren är naken och börjar föra en konstruktiv diskussion kring skärmanvändning som handlar om innehåll och interaktion snarare än om tid. Allt annat är ett svek mot både barnen och deras föräldrar.
