Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Muharrem Demirok behöver mer än tur
Det handlade om jobben, jobben och jobben när Centerpartiet presenterade sin skuggbudget i veckan. Det partiledaren Muharrem Demirok och partiets ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl bjöd på var väldigt mycket klassisk centerpartism à la alliansåren – det krävdes inte mycket fantasi för att höra Maud Olofssons röst när förslagen om sänkta skatter för företag presenterades.
”Sverige blir fattigare när färre går till jobbet” konstaterade Muharrem Demirok på presskonferensen, och har i sak helt rätt. Att många inte kan försörja sig själva är ett stort problem, och att många inte har ett jobb att gå till samtidigt som det finns stor brist på kompetent arbetskraft inom flera branscher är båda problem som väntar på att lösas. Sverige är nära toppen vad gäller arbetslöshet i EU, och trenden går åt fel håll. Arbetsmarknadspolitiken har dock hamnat något i skymundan, varför Centerpartiets fokus är välkommet.
Som brukligt för skuggbudgetar jämförs varje imaginär satsning med en jämförelse med regeringens verkliga satsningar på samma politikområde i höstbudgeten. Från C heter det att man satsar 8 miljarder kronor mer än Tid-partierna på jobben, och det handlar främst om olika drastiska sänkningar av arbetsgivaravgiften. Dels i form av att nya företag inte ska behöva betala arbetsgivaravgift alls de första två åren för de första tio anställda, dels att avgiften ska halveras på ingångslöner upp till 27 000 kronor.
I praktiken är arbetsgivaravgiften delvis en dold skatt och att sänka skatter är som regel värt att lovorda, även om det alltid går att träta om utformning och vilka som ska gynnas av en sänkning. Utöver arbetsgivaravgifterna är C med på regeringens nya jobbskatteavdrag, och vill förstärka det än mer, men att det ska inriktas mer på de med lägst inkomster.
Det sista är kanske ett tecken på vilket sällskap det enda forna allianspartiet som inte sitter med i Tidöregeringen funnit sig själva i. Men att den prioriteringen känns vagt vänsteranstruken ändrar inte att den ekonomiska politik som C presenterar – komplett med snabbare avtrappning av A-kassan – är typiskt sådant som retar gallfeber på de rödgröna partierna.
Av Centerpartiets skuggbudget går det att dra två slutsatser. Den första är att C under Muharrem Demirok visar sig vara ett principfast parti, som håller fast vid mycket av riktningen som slagits fast av tidigare partiledare, såsom Annie Lööf och den tidigare nämnda Maud Olofsson. I sak är man inget vänsterparti, och har inte smittats av den övriga oppositionen, utan låter huvudsakligen som man brukar.
Av det följer den andra slutsatsen, det vill säga att det kommer vara svårt för C att genomföra denna politik. Åtminstone om man står fast vid Demiroks uttalande att han är redo att sitta i en regering som leds av socialdemokraten Magdalena Andersson. Där eventuellt även Miljöpartiet ingår, och med Vänsterpartiet som stödparti. De kan säkert komma överens om att skrota det svindyra återvandringsbidraget, men lär sedan knappast enas om att använda de insparade pengarna åt skattesänkningar.
Centerpartiets symbol, fyrklövern, sägs ge tur – men tur kommer inte räcka för att förhandla fram ett resultat som är ens i närheten av den skuggbudget som C lagt fram. Vad som krävs vore inget mindre än ett mirakel.
