Petter Birgersson: Norden måste mota ryssen och växa sig starkare i enighet

Söndagens Agenda var ett exempel på hur Nordens public service-bolag kan arbeta tillsammans. Den gemensamma sändningen från SVT, NRK, DR och Svenska Yle om Nordens säkerhetssituation var på många sätt ett föredöme. Ur språkperspektiv blev det tydligt hur lika de skandinaviska språken är och att ökad språkförståelse nås genom ökat utbyte – inte genom presskonferenser på engelska.

De nordiska public service-bolagen bör fortsätta på denna linje. Den danske programledaren Clement Kjersgaard visade för övrigt att temperamentet i dansk journalistik är något annat än i övriga Norden, han var bäst på arenan.

Agenda gav också en bild av fredsorganisationers och så kallade fredsforskares skeva syn på roten till Rysslands och Putins aggressiva imperialism. Det underliggande budskapet var att när Putin försöker ta vad som inte är hans, så belöna honom genom att erbjuda lite av det han vill ha. Ett säkert recept för underkastelse.

Den mest rutinerade politikern i rummet, Lars Løkke Rasmussen, tidigare dansk statsminister och numera utrikesminister i den danska koalitionsregeringen, uttryckte sig skarpt. Han förklarade att det är otroligt bra att de nordiska länderna för första gången sedan Kalmarunionen är i en och samma försvarsallians.

Det var också Rasmussen som tydligast konstaterade att det inte går att tillåta att Putin vinner en strategisk seger, samt att det är senfärdigheten från väst som har kostat Ukraina tid och liv i försvaret av de egna territoriella gränserna. Det är inte det fortsatta militära stödet till Ukraina som ska ifrågasättas, sveket är att Ukraina inte fick tillräckligt mycket tillräckligt snabbt.

Och så gjorde Rasmussen klart att Norden måste gaska upp sig: ”Tillsammans är vi världens tolfte största ekonomi”.

Det är den typen av attityd som Norden måste bygga vidare på. Det gäller alldeles uppenbart i säkerhetsarbetet runt Östersjön, där ingen som har öppnat en historiebok kan undgå vad som utgör hotet mot våra länders existens som självständiga demokratier. Säkerhetspolitiken och det gemensamma Natomedlemskapet kan bli– bör bli – ett avstamp för en nordisk renässans. I det sällskapet bör också de baltiska länderna knytas närmre oss, de står allra närmast det ryska hotet och därmed också det Ukraina utsätts för.

Europa som helhet har halkat så långt efter USA och Kina de senaste decennierna att Mario Draghi, tidigare ordförande i Europeiska centralbanken och premiärminister i Italien, varnar för att EU har kommit till en punkt där välfärd, miljö och friheten hotas om inte åtgärder vidtas (The Economist). Det är extremt allvarligt för hela Europa.

Det nordiska välståndet och friheten kan inte heller tas för givna. Det vore precis lika dumt som det var att tro att Sverige var vaccinerat från klan- och maffiastrukturer, att Ryssland aldrig mer skulle utgöra ett hot eller att Skånes elsystem skulle tåla hur mycket politisk klåfingrighet som helst.

Samtliga nordiska länder brottas med inre problem och politiska motsättningar, där de gamla partierna har svårt att leva upp till medborgarnas krav. Då kan ett yttre tryck från en gemensam fiende bli det som påvisar vikten av inre sammanhållning. Sköna Norden kan bättre – och det är dags att visa det.