Sofia Nerbrand: Om vi som invandrarland ska fungera – uppför dig!

En rätt oförarglig företeelse och jag förväntade mig faktiskt att pojkarna skulle lyssna och gå ut. Istället bjäbbar de emot och upprepar trotsigt allt jag säger. Jag undrar om de uppför sig så hemma. Om de brukar ta in smutsiga hyrskotrar hos sina föräldrar.

Till slut tryter mitt tålamod, och jag blir för en gång skull heligt förbannad. Hur svårt kan det vara att visa hänsyn? Butiken har rätt många kunder som glider omkring i tystnad. För på typiskt svenskt manér så är det ingen annan som säger ifrån. Alla andra tittar tyst in i hyllan med allehanda kaffeblandningar och småkakor.

Jag får inte tonåringarna att lyssna, utan söker upp personal som får ta snacket med dem. När jag väljer kruka med färsk koriander och lägger päron i varukorgen försöker jag få min höga adrenalinnivå att lägga sig. Varför blir jag så ilsken? Det är inte likt mig.

Många frågor radar upp sig i mitt huvud: Hur kommer det sig att de inte tog ut cykeln när en okänd kvinna i medelåldern ber dem om detta självklara? Vilka redskap har jag mer än att vädja till dem att lyssna – jag kan inte handgripligen lyfta ut dem. Att ringa polisen är orimligt.

Hur har lärare det på sin arbetsplats? Hur kommer dessa ynglingar att klara sig i arbetslivet? Hur kommer grannskapet att påverkas om kvartersbutiken tas över av dessa slynglar? Men framför allt: Hur kan samhällskontraktet säkras, nu och i framtiden?

Kommer fler att titta snett på människor med utländsk bakgrund? Ja – ynglingarna såg ut att ha rötter i Mellanöstern. Men att fördomsfullt dra alla över en kam är farligt.

Kommer pojkarna att urskulda sig inför sig själva och andra genom att hävda att de mötte en rasistisk vit tant som yrade om att de inte fick vara i butiken? I Sverige rådde länge en konsensus, uppbackad av Mona Sahlin och resten av Socialdemokraterna, att alla integrationsproblem berodde på ”strukturell rasism”. Eller kommer de att begrunda sitt eget uppträdande efteråt?

Hur kommer den tysta majoriteten att reagera i längden när stök och uppstudsighet bokstavligen letar sig in i det egna kvarteret? Flytta? Knyta näven i fickan? Skapa gated communities? Rösta för mer auktoritär politik? Eller säga ifrån när någon beter sig hänsynslöst, och uttryckligen stötta andra som försöker inskärpa vissa förhållningsregler?

I Sverige har vi mängder av oskrivna regler som går ut på att man gör sin plikt, står vid sitt ord och inte tar sig för stora friheter på andras bekostnad. Tilliten till såväl medmänniskor som staten är exceptionellt hög om man jämför med andra länder eller bakåt i tiden. Våra offentliga system är riggade utifrån detta.

Det svenska samhället har liknats vid ett korallrev: Det har tagit lång lång tid att bygga upp, men kan snabbt raseras om några bokstavligt eller bildligt fräser på med sina elsparkcyklar inomhus.

Jag har skrivit förut om att It takes a village to raise a child. Ju mer friktion och fragmentering i samhället jag ser, desto mer övertygad blir jag om vikten av gemensamma normsystem om hur vi beter oss mot varandra i vardagen.

Många invandrare har svårt att förstå sig på oss svenskar. Som någon nyligen uttryckte det för mig: Jag är helt deprimerad av att bo i Sverige trots att jag har ett välbetalt jobb och allt är så rent och snyggt. Ni försvinner efter klockan fem och åker hem för att äta middag med bara familjen. Där jag kommer ifrån delar grannar, vänner, arbetskamrater och storfamiljen middagsbord varje kväll.

Det är dags för fler i Sverige att bjuda till. Invitera personer utanför den gamla bekantskapskretsen. Förklara seder, synsätt och sociala koder för nya svenskar som vi stöter på i allehanda situationer. Och då gäller det också att alla lyssnar och lär.

För det håller inte att peka finger åt ”den andre”. Eller tro att Sverige var bättre förr – eller att befolkningen kommer att bli mindre heterogen. Vi delar land – och utrymmet i de trånga gångarna i matbutiken på hörnet. Nu gäller det att se till att det går så smidigt som möjligt.