Sofia Nerbrand: Rost och gråa skogar väntar i de rödas utopi

När språkröret Daniel Helldén lade fram sin vision om livet ”på andra sidan klimatomställningen” blev jag påmind om de grönas bakåtsträvande. Han vill se färre bilar – även om de körs på fossilfri elektricitet. Han vill inte att fler får bygga ett sommarställe vid en sjö – trots att Sverige har en total strandlinje på mer än 426 000 kilometer. Han är beredd att höja skatter och reglera för att minska frihetsgraderna – för vi ska tydligen in i en annan samhällsordning, kosta vad det kosta vill.

För egen del är jag övertygad om att teknikutveckling, elektrifiering, marknadsekonomi och tillväxt är vägen framåt för att både klara klimatförändringar och rikare liv.

Men på första parkett satt Socialdemokraternas gruppledare Lena Hallengren och applåderade när Daniel Helldén kritiserade Tidögängets ”orealistiska kärnkraftsdrömmar”. Avslöjande att det parti som bärs upp av fackförbund som organiserar gruv- och industriarbetare tydligen inte vill se mer kärnkraft, som är en förutsättning för att försörja en utbyggd svensk industri. Den exportindustri, som har varit, är och kommer att vara avgörande för en god standard.

Lena Hallengrens entusiasm inför de grönas orimliga svångremspolitik rimmar dock tyvärr med den retorik som hennes partiledare Magdalena Andersson (S) använde i sitt tal på onsdagskvällen. Magdalena Anderssons historiebeskrivning av Sverige är också den nationalromantisk och kollektivistisk. Välfärdsstaten liksom bara växte fram på grund av att människor gick samman i facket och SAP under efterkrigstiden. Välståndet påstår hon grundas på gemensamt ansvar och en stor offentlig sektor.

Som om individuellt ansvar, enskildas hårda arbete och risktagande, innovationer, teknisk utveckling, handel samt strävsamhet inte skulle förklara varför Sverige blev ett av världens rikaste länder. Frihetliga idéer och borgerliga ideal har fixat finansieringen av den offentliga sektorn.

Att ekonomisk tillväxt – och dess orsaker – aldrig får plats i de rödgrönas fluffiga tal är det största problemet med vänstern. De är nämligen väldigt ovarsamma med andra människors pengar, och dessutom respektlösa mot deras insatser. De liksom utgår ifrån att tillväxten bara ska fortsätta att finansiera deras klimatomställning – trots att svensk BNP har minskat på senare år.

Och samtidigt som de pratar om att det behövs ”fler händer” i välfärden lägger Daniel Helldén fram förslaget om en fyradagarsvecka.

Snacka om verklighetsfrånvänt.

För i verkligheten finns det målkonflikter.

Det krävs mineraler för att elektrifiera – men MP säger oftast nej till ny utvinning i gruvor.

Det krävs som sagt var arbetsinsatser – man kan inte jobba mindre om man inte blir betydligt mer produktiv och samtidigt behålla sin inkomst.

En annan värld är möjlig, avslutar Daniel Helldén sitt tal med. Jag vill inte leva i den som han beskriver.