Johanna Högström Schreiber: Skolan måste bli bättre på att välkomna mångkulturen
Skolplikten är en av de viktigaste grundbultarna i vårt samhällskontrakt. För att alla barn ska få rätt till likvärdig utbildning krävs det att vårdnadshavare uppfyller sin del av det kontraktet genom att ta ansvar för att barnen kommer iväg till skolan, samt att lärare gör sitt bästa för att eleverna ska stanna kvar. Eleverna behöver också inse att det kan få konsekvenser om de inte dyker upp i klassrummet igen efter rasten.
Tyvärr har Ryanair-generationen, alltså de föräldrar som vuxit upp i en tid där flygbiljetterna var billiga och kronan stark, brutit sin del av avtalet genom att ta sina barn ur skolan för att åka på semester lite då och då, mitt i terminen. En skidresa under veckor där priserna är lägre än på sportlovet, en extra vecka i Thailand efter jullovet, eller en lite längre vistelse hos släktingarna i utlandet efter påsklovet.
Föräldrarnas nonchalans inför barnens skolplikt har gjort att rektorernas yrkesförbund, Sveriges skolledare, uppmanat sina medlemmar att både skärpa tonen mot föräldrarna och bli snålare när det kommer till att bevilja ledighet.
Att föräldrar trots detta struntar i reglerna drabbar inte bara deras barn som missar värdefulla skoldagar. Det slår även mot de andra barnen. Redan från förskoleklassen nöts det in i föräldrarna att det inte är någon idé att ansöka om ledighet ens för att hälsa på en cancersjuk mormor på en annan ort.
”Skolan bör ge eleverna förutsättningar för att kunna känna sig fria i, och ha rätt att, utöva sina traditioner.”
Det gör också att föräldrar som har andra kulturella och religiösa tillhörigheter än majoritetssamhället väljer att prioritera bort sådant som är viktigt för att bibehålla den egna tron eller kulturen. För oavsett hur mycket skolor säger sig arbeta med mångfald och inkludering, är det ofrånkomligt att föräldrar tvekar inför att utöva sina traditioner utan känna sig dömda på förhand. De kan till och med avstå från utövningen för att de inte vill känna sig till besvär, rädda för att få ett ”nej”. Här måste det finnas en tydlig dialog och lyhördhet mellan föräldrar och skola. Frågan är alldeles för liten för att politiker ska gå in och peta i lagstiftning.
Det är inte bara en förlust för enskilda individer, utan även för resten av samhället. Om skolan redan från start skulle informera om att den här typen av en- eller tvådagarsledighet är okej så länge barnen ligger bra till med skolarbetet skulle antagligen vårt samhälle se väldigt annorlunda ut.
Runebergsdagen kanske skulle uppmärksammas mer på svenska bibliotek, samernas nationaldag märkas mer i det offentliga rummet. Familjer skulle kunna fira Norouz utan att stressa mellan hämtning och lämning. Barn till norrmän skulle kunna få åka och fira Norges festligaste dag tillsammans med släkten, och judiska barn få lära sig att härda ut i synagogan under jom kippur.
Att inte bara godkänna, utan även uppmuntra till, den typen av ledighetsansökningar skulle givetvis inte innebära att muslimer ska kunna få ledigt hela ramadan och att judar ska få ledigt hela pesach. Däremot står det uttryckligen i skollagen att skolan ska verka för mångfald och inkludering och skapa förståelse för andra kulturer. Skolan bör ge eleverna förutsättningar för att kunna känna sig fria i, och ha rätt att, utöva sina traditioner.
