Sofia Nerbrand: Skolresor till nazisternas koncentrationsläger räcker inte

Att på plats bevittna vad judehat leder till i industriell skala är något annat än att läsa om folkmordet. Det är oundvikligt att inte känna starkt obehag när man besöker Auschwitz eller Stutthof. Alla ledamöter, från höger till vänster, var överens om att Förintelsen aldrig får ske igen och att det krävs värdegrundsarbete för att få alla att högakta jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Men när mörkret hade lagt sig sjöng propalestinier, precis utanför Rådhus Skåne, ”Leve Palestina och krossa sionismen!” med tillägget ”vi har kastat stenar på, soldater och poliser. Och vi har skjutit raketer, mot våra fiender”.

Jag kom i samspråk med demonstranterna på Stora torg. Efter en stund tänkte jag för mig själv: Var ska man börja – och hur ska detta sluta?

Vi är inte ens överens om sakernas tillstånd. De menade att Gaza är det enda offret och kritiserade ”media” för att inte rapportera om konflikten i Mellanöstern utifrån denna premiss. Någon jämställde Rysslands anfallskrig mot civila i Ukraina med demokratin Israels försvar mot Hamas angrepp, när det i själva verket förhåller sig tvärtom. En annan påstod att Israel ockuperade Gaza före krigsutbrottet (de lämnade 2005). Och så vidare.

Men framför allt var demonstrationen en massiv aggression i det offentliga rummet, fjärran från den lågmälda debatten i fullmäktige om huruvida pengarna till skolresorna till förintelselägren i Polen ska ligga i en central pott, eller i rektorernas budgetar.

Mina vänner, vi har ett sällan skådat hat, oförsonlighet och våldskapital på våra gator och torg. Vi ser en tribalisering och polarisering i samhället. Och det finns en öppen motsättning mellan svenska judar och muslimer som härstammar från Mellanöstern.

Låt oss tala om de här utmaningarna. För det handlar inte längre enkom om att minnas Kristallnatten den 9 november eller Förintelsen den 27 januari, även om det fortfarande är urviktigt.

Antisemitismens otrevliga tryne har inte bara kommit fram i Berlin och Barcelona. Hotbilden mot judiska institutioner och människor har ökat rejält i Sverige efter Hamas terrorattack den 7 oktober. Och antisemitismen kommer inte bara från högerextrema kretsar, utan främst från personer med rötter i arabvärlden.

Det kommer att krävas en enorm utbildningsinsats för att förmedla kunskaper om historia och samtiden, men också förmåga att känna empati för terroroffer och förståelse inför hur den andra sidan tänker. Samt respekt för att hot och våldsanvändning alltid är fel metod. De som hetsar ska lagföras och straffas. Demokratin kan aldrig vara tolerant mot de intoleranta.

I Mellanöstern får vi hoppas på en tvåstatslösning. I Sverige måste vi jobba på att hålla ihop den befolkning som vi numera har. Fullmäktigeledamöterna behöver gå ut på torget och samtala med demonstranterna. De måste initiera insatser som får bukt med dagens antisemiter. Det räcker tyvärr inte att skicka iväg ungdomar till historiska platser utomlands. De måste lära sig att leva sida vid sida här hemma.