Katarina Erlingson: Skräm inte upp människor över skärmtid
Rekommendationer från Folkhälsomyndigheten – bara några få år efter pandemin sitter det i ryggmärgen hos många svenskar att ”rekommendationer” betyder något strängare än vad det låter som. De nya rekommendationerna för skärmanvändning för barn och unga som presenterades under måndagen kommer knappast att användas som dem under pandemin. Men när en myndighet föreslår eller rekommenderar något kan det lätt användas till att skambelägga dem som inte lyder. För det kommer inte bli lätt att följa rekommendationerna, och dessa riskerar att bli en quick fix som inte löser särskilt många problem.
Rekommendationerna om så kallad skärmtid är socialminister Jakob Forssmeds (KD) skötebarn och han framstår närmast som stolt över att kunna peka på dessa när han verkar vilja uppfostra svenska familjer. Riskerar föräldrar som inte följer rekommendationerna att anklagas för bristande vandel? Det kan tyckas vara en raljant fråga, men nog är Tidöregeringen märkligt angelägen om att styra människors liv.
De flesta föräldrar vet att små barn inte ska sättas framför en skärm som ett tidsfördriv, men säg den familj som inte någon gång behöver avleda barnen från något och där en film kan hjälpa till att få lugn en stund. Att skuldbelägga föräldrar som inte lyckas vara perfekta borde inte vara statens uppgift, det lyckas föräldrarna så bra med själva.
Det fåniga i rekommendationerna och att politikerna ideligen pratar om ”skärmtid” är att det är ett meningslöst begrepp. För vad är skärmtid? Det handlar knappast om den tekniska apparaten utan mer om vad som visas och vad avsikten är. Det är bra om föräldrar engagerar sig i vad deras barn använder skärmen till och hjälper till att förklara hur man undviker att bli lurad eller indragen i något man inte vill. Men det borde inte behövas statliga rekommendationer till det.
Föräldrar kan behöva stöd i sin föräldraroll, men statliga rekommendationer kring skärmanvändning kan knappast räcka. Coachning och familjekurser kring föräldraskapet skulle behövas mer av. Att vara förälder är sällan lätt och det är långt ifrån bara skärmtid som är problemet. Men det försvinner i det alarmistiska tonläget kring skärmtid som har blivit mer regel än undantag när den ena ministern efter den andra uttalar sig. Lagstadgat mobilförbud i skolan som Liberalernas partiledare Johan Pehrson stolt proklamerar och statliga rekommendationer kring skärmtid som får socialministern att le förnöjsamt är bara några av rösterna.
”Det är sorgligt att bevittna kriget mot den diffusa skärmtiden.”
Det är sorgligt att bevittna kriget mot den diffusa skärmtiden. Som alltid när regeringens ministrar uttalar sig låter budskapet tydligt och tvärsäkert, men det ministrarna inte säger är att skärmar kan vara till hjälp och nytta, både för barn och vuxna.
Forskningen kring skärmanvändning är knappast entydig. De som behöver särskilt stöd kan få hjälp via till exempel en läsplatta, men när den i princip nu är bannlyst för barn och unga är risken stor att hjälpen dessa barn nu får inte alls är lika bra som den skulle kunna vara. Det går inte att vara kategorisk som regeringen är. I förlängningen drabbar det barnen. De är inte lika, de har olika behov, och då kan man inte skambelägga det redskap som skulle kunna göra deras tillvaro så mycket enklare.
