Petter Birgersson: Sverige spelade korten fel under flera decennier
När det sista kortet dras kan den som nyss satt på den bästa pokerhanden åka dit mot grannen som länge föreföll sitta med förlorarkorten. Oavsett hur starka kort du får på given och oavsett hur smart du spelar din hand, kan det hända att det sitter någon annan vid bordet som har turen eller slumpen på sin sida. Det är en typ av osäkerhet som även den bästa pokerspelaren måste leva med.
En förlorande hand betyder inte med nödvändighet att du har fattat fel beslut, du kan ha agerat rätt baserat på den information som fanns tillgänglig. En vinnande hand är samtidigt inte alltid ett bevis för att du har agerat rationellt och varit smartare än din motståndare. Däremot är det ytterst mänskligt att förväxla en god utgång med ett välgrundat beslut och en usel utgång med ett felaktigt beslut.
Ungefär så kan den tidigare professionella pokerspelaren Annie Dukes ”Thinking in bets” sammanfattas. Men boken är ingen pokerbok – den handlar däremot om hur livets beslut påminner om poker.
Det gäller att hantera osäkerheter, det gäller att förstå vad man kan påverka och att inte enbart baserat på utfall dra slutsatser om historiska beslut var bra eller dåliga. Bara för att man vann på lotteri en gång betyder inte det att det var ett smart investeringsbeslut att lägga pengarna på ett spel där arrangören tar 20 procent av insatsen. Bara för att man berusad lyckades köra bilen hem utan att ha skadat någon annan på vägen, betyder inte det att det var ett klokt beslut att sätta sig bakom ratten efter krogkvällen.
Detta gäller inte enbart individer. Det gäller i allra högsta grad politiska beslut.
Bara för att man som land klarat sig undan krig i ett par hundra år betyder inte det att de beslut man fattat längs vägen, i akt och mening att bevara freden, har varit de bästa besluten för att uppnå det. Man kanske bara har haft tur med sista kortet.
När den tidigare regeringen – och Sverigedemokraterna – in i det sista, och även över Rysslands fullskaliga invasion Ukraina, höll fast vid att ”Alliansfriheten har tjänat oss väl” byggde det på slutsatsen att det lyckliga utfallet för Sveriges del berodde på kloka analyser och slutsatser av ansvariga politiker.
I själva verket är det mycket som tyder på att en rad olyckliga beslut och icke-beslut, som försvarets långtgående nedrustning och Sveriges utanförskap från Nato, bidrog till att öka osäkerheten för Sverige och för Europa. Det var dessutom beslut som inte enbart handlade om otur, utan på faktisk oförmåga att ta till sig information om vad som hände i Ryssland under Putins regim. Analysen brast. Och det hos flera regeringar och ministrar. Ett Sverige med i Nato hade tidigt kunnat förbereda sig och bidra till att få in även Ukraina under ett starkare skydd, innan det var för sent.
Alliansfriheten hade för länge sedan – om den någonsin gjort det – slutat att tjäna Sverige väl. Den tjänade däremot någon helt annan vid bordet – Putin – väldigt väl. Ändå finns det ansvariga politiker som ännu i dag är helt övertygade om att de spelade korten helt rätt och gärna vill ha ansvaret för alla svenska spelmarker igen.
