Johanna Nylander: Ta småbrotten på allvar
För någon vecka sedan vaknade jag av att det lät utanför fönstret. Ljudet passade inte in i hur det brukar låta utanför i sommarnatten. På gatan, en våning ned, direkt under vårt sovrumsfönster stod två unga killar som metodiskt och relativt tyst krossade rutan på en typisk hantverkarbil. Ett par sekunder senare försvann de blixtsnabbt i sin bil. Jag fångade registreringsnumret medan maken ringde polisen.
Varje år anmäls ungefär 50 000 stölder ur bilar. Runt en procent klaras upp. Det är oftast svårutredda brott, men antalet lagförda minskar årligen. 2021 var siffran 108 för samtliga bilbrott. För stölder av saker ur bilar finns det inte ens något underlag.
På det stora hela är kanske bilinbrott oftast att betrakta som småbrott, men för den som blir utsatt är det en kränkning och en förlust av tillit. Oftast läggs polisutredningen ner direkt, och inte ens ett vittnesmål med registreringsnummer på bilen de flyende förövarna körde garanterar att utredningen går vidare.
Den låga uppklarningsprocenten hos polisen är ett samhällsproblem. Tidigare var småbrotten ofta anonyma och tidskrävande att hitta spår av. I dag är de flesta betalningar knutna till personer med kort och swish, och alltmer information finns digitalt. Det borde förebygga och göra det enklare att klara upp fler typer av brott, men så är det inte. Polisen har inte kompetensen eller resurserna att utreda ens de moderna småbrotten.
Bedrägerier där förövaren använt sitt eget swish-konto för att ta emot pengar, hot- och trakasserier som skickats från jobbmejladresser, eller inbrott där tjuvarnas ansikten hamnat på hemmets larmkamera. Trots omständigheter som borde gett tillräckligt underlag är det regel snarare än undantag att det avskrivs omgående och bedöms som omöjligt att utreda.
Sommarsemestrar brukar tillsammans med mörka november innebära högsäsong för villainbrotten. Det är lite mindre risk att bli upptäckt. Men det är större risk att drabbas av inbrott i lägenhetens källare än i villan. Liksom bilinbrotten är det betydligt färre förrådsstölder som klaras upp.
Att beivra och lagföra småbrotten är viktigt inte bara för att ge brottsoffren rättvisa, utan också för att förhindra att nya brott begås. Om det inte märks någon väsentlig skillnad i påföljd för en extra stöld, är det sannolikt att den som redan satt brottslighet i system utnyttjar ramarna så gott han bara kan. Samtidigt behöver polisen få ett tydligare uppdrag att utreda. Inte minst när det finns tillgängliga digitala spår, eller när det verkar handla om upprepade brott.
Lämna inget värdefullt i bilen eller i källaren råder försäkringsbolagen, för ”tillfället gör tjuven”. Men liksom tjuvarna ändå har ett val, är det dagens regler och prioriteringar som gjort att småstölderna lönar sig.
Johanna Nylander är fristående krönikör på ledarsidan
