Sofia Nerbrand: Utgå ifrån att alla kan göra läxan
Skolbetygen bland högstadieskolorna skiljer sig markant åt i nordöstra Skåne – och de är generellt sett sämre än i resten av Skåne (Kb/Nsk 11/3). Det är relevant att se hur det går på enskilda skolor: Kan de som har elever med högst meritpoäng förmedla framgångsrecept till dem som presterar sämre? Finns det skolor som är så dåliga att de bör läggas ner? Och vad beror de stora skillnaderna på?
Men framför allt borde några av resultaten få alarmklockorna att ringa högljutt: Pojkarna ligger långt efter flickorna. Utlandsfödda når i alldeles för låg utsträckning upp till kunskapskraven. På några skolor klarar inte ens hälften av ungdomarna att få godkänt i alla ämnen. Hur ska de klara sig i livet? I Sverige behöver man minst en gymnasieexamen för att få ett jobb.
Det duger inte att slå sig till ro. Vi kan inte ha en stor grupp unga människor som inte besitter de allra mest basala kunskaperna och färdigheterna. Dels kommer de inte att kunna skapa sig ett gott liv, dels är det orimligt att andra hårt arbetande människor ska försörja dem i åratal. Dessutom bygger gapet in motsättningar och potentiella konflikter i samhället.
I Sverige lägger vi mycket pengar på utbildning – mer än 5 procent av BNP – och ingen kan egentligen klaga på lokalerna eller ens personaltätheten. Men hur använder vi resurserna? Och vilka förväntningar ställer vi på eleverna?
Kommunalråden och skolledare i Hässleholm, Osby, Kristianstad, Östra Göinge och Bromölla borde åka på studieresa till Landskrona. För 20 år sedan var det en luggsliten stad med dåliga skolresultat, hög kriminalitet samt många socialbidragstagare och invandrare. Sedan dess har kommunledningen, med kommunalrådet Torkild Strandberg (L) i spetsen, förändrat staden i grunden. Socialbidragen har halverats, barnfattigdomen likaså. Skolresultaten har förbättrats, och skattekraften ökar. Brottsligheten har minskat kraftigt, och den upplevda tryggheten har höjts markant.
”Det går att höja skolresultaten. Tro inget annat.”
Torkild Strandbergs starka fokus på faktiska resultat, kombinerat med hans konsekventa motstånd till en utbredd omhändertagandekultur, är två viktiga orsaker till att de lyckats.
Han förklarar det själv så här: ”Det handlar om att uttrycka förväntningar på människor. Inte om att säga det, utan att leva så. Bara för att man kommer från ett annat land betyder det inte att man inte kan räkna eller göra läxor. Samma sak gäller när det gäller försörjningsstödet. Vi sade att det var ett uttryck för en vedervärdig människosyn att passivt skicka pengar till vuxna – bara de höll sig hemma och inte störde.” (Smedjan 8/3)
Hur väl man lyckas med utbildning av det uppväxande släktet handlar inte bara om antalet timmar i klassrummet, utan även om vilka signaler och värderingar man förmedlar. De barn och ungdomar – särskilt killar – som inte klarar skolan tillräckligt väl – och de är förskräckande många – måste få klart för sig att de måste anstränga sig mer. De allra allra flesta har förmåga att lära sig läsa och räkna. De måste få veta att de kan – och förväntas klara av det. Boosta deras självförtroende
Men det är inte fel om de även nås av budskapet att de behöver försörja sig själva, på ett lagligt vis, i framtiden.
I Sverige ska man få så goda livschanser som möjligt. Men individen behöver också ta alla möjligheter som ges.
Klarar vi inte av detta kommer vi att få se ännu fler unga arga män och större spänningar i samhället. Det vore ett galaktiskt, och rätt onödigt, misslyckande. Det går att höja skolresultaten. Tro inget annat.
