Sofia Nerbrand: Vänstern svek efter den 7 oktober

Citatet blev känt under Dreyfusaffären i Frankrike när författaren Émile Zola 1898 skrev ett öppet brev om rättsskandalen med klara antisemitiska inslag. Dreyfusaffären satte ljuset på diskrimineringen av judar i Europa och några judar, med sionismens grundare Theodor Herzl i spetsen, drog slutsatsen att även det judiska folket behövde ett eget hemland, Israel, för att känna sig säkra.

Resten är historia: Under Förintelsen mördade Naxityskland sex miljoner judar, och Europa lider fortfarande av en fantomsmärta – det judiska folket och dess kultur saknas. Israel bildades 1948 och har därefter anfallits och ifrågasatts.

I Sverige lever judar sedan 250 år tillbaka, och är numera en erkänd nationell minoritet. Det finns i dag omkring 20 000 judiska svenskar, men många av dem döljer aktivt sin identitet efter Hamas terrordåd för ett år sedan.

Jag hade den stora äran att få moderera statsminister Ulf Kristerssons stora symposium om antisemitism i måndags. På scenen vittnade unga judar om sin rädsla för Palestinaaktivister och våldsamma extremister på både höger- och vänsterkanten. Föreläsare om Förintelsen berättade om skolor som ”inte tyckte det var läge” att ta upp det största folkmordet i människans historia efter den 7 oktober. Experter på sociala medier bekräftade att antisemitismen grasserar på diverse plattformar.

Det finns fortfarande en utbredd uppfattning att just judar inte har rätt till ett hemland och därför har sionist blivit ett skällsord. Men antisionismen är i grunden antisemitisk, slog föreståndaren för Segerstedtinstitutet Christer Mattsson fast på symposiet. Han beskrev också hur judar tvingas leva inom en cirkel av taggtråd som begränsar hur öppet och fritt de kan leva i samhällen utanför Israel. Majoritetens krav, antisemiter och våldsverkare tvingar judar till att begränsa sitt sätt att leva. Taggtråden dras ut och in beroende på vad som händer i omvärlden. Nu dras den åt ännu mer.

Kriget trappas upp mellan Israel och Iran och dess lakejer i Hamas, Hizbollah och Huthi. Mullorna i Teheran har aldrig accepterat Israels existens och har i åratal dirigerat och finansierat terrororganisationerna i Gaza, Libanon och Jemen.

Vi får inte glömma att Hamas tände kriget för ett år sedan genom sitt bestialiska mördande och skändande av civila inne i Israel. Terroristerna tog också flera hundra som gisslan, varav många fortfarande hålls fångna i Gaza. Hizbollah har efter den 7 oktober skjutit tusentals raketer in i Israel, vilket har medfört att drygt 60 000 israeler har fått lämna sina hem.

Hur skulle Sverige ha gjort om Iranstödda miliser attackerade oss på samma sätt?

Under fredagsbönen förklarade Irans ledare, ayatolla Ali Khamenei, att Hamas terrorattack den 7 oktober var legitim och han lovade död åt Israel. Det är samtidigt bara en tidsfråga innan Israel svarar på Irans jätteangrepp i tisdags kväll. Hade det inte varit för israelernas utomordentligt framgångsrika luftförsvar hade många många fler dött.

Nu finns det anledning till att bäva inför ett ännu större krig i Mellanöstern. Det har dött på tok för många människor under det senaste året – även vartenda offer i Gaza och I Libanon ska sörjas. Osämjan mellan judar och muslimer riskerar också att cementeras för generationer framåt. Samtidigt är situationen fasansfull, mullorna avrättar och förföljer sin egen befolkning i Iran och skapar en ohållbar situation för israelerna.

Konflikten är komplex, känslofylld och konkret på samma gång. Inte görs den enklare av att människor med rötter i Mellanöstern lever utspridda i hela väst och att kriget i praktiken finns här på arbetsplatser, i klassrum och på gator och torg.

Just i denna allvarliga tid är det extra viktigt att skilja på sak och person, att inte dra alla över en kam – och att framför allt inte hota eller använda våld. De antidemokratiska metoder vi har sett på campus, och de terrorromantiska utspelen från lokala toppföreträdare för Vänsterpartiet måste bort.

Vi kommer att ha skilda uppfattningar om kriget i Mellanöstern, men judar i Sverige måste kunna bära en Davidsstjärna runt halsen eller manifestera för gisslan i Gaza med en israelisk flagga utan att känna rädsla för våld. Det är inte klokt att det nya normala är att beväpnad polis står utanför judiska förskolor i Stockholm och Malmö varje dag. Tänk hur reaktionerna hade varit om det hade rört sig om regnbågsdagis.

Kampen mot antisemitism borde inte vara en höger- vänsterfråga, men det har den tyvärr blivit sedan den 7 oktober.

Så ja, jag anklagar den svenska vänstern – partier, antirasismrörelsen och allehanda kulturpersonligheter – för att inte bara ha varit tyst om dagens antisemitism inom Palestinarörelsen och vänstern, utan också för att nära terrorromantiker vid sin barm.

Det är inte bara vad man skriver och yttrar som är avgörande – utan det man inte protesterar emot. Och vilka medlemmar och företrädare man accepterar i sina led. Att inte alltid ta ton mot antisemitism är förkastligt i sig, men riskerar även att öka spänningarna i det svenska samhället i ett redan högt konfliktläge i omvärlden.

Därför var det bra att Magdalena Andersson (S), Amanda Lind (MP) och Nooshi Dadgostar (V) markerade mot de propalestinska aktivisterna som kastade tomater mot utrikesministern i riksdagens kammare. Men de har mycket mer att göra i de egna leden – i propalestinska grupper på bland annat Facebook regnar det hyllningar till vandalerna.

De antidemokratiska och antisemitiska aktivisterna ska inte få begränsa judiska svenskars liv ännu mer. Judiskt liv är en vacker och viktig pusselbit i Sverige, och måste så förbli.

Se statsministerns symposium om antisemitism genom att klicka på länken här.

Och här (andra delen).

Du kan läsa mer om statsministerns symposium om antisemitism här.