Alex Voronov: Väst måste agera som att vi vill att Ukraina ska vinna
Markeringen från USA:s regering var välbehövlig. Försvarsminister Lloyd Austin besök i Kyiv i måndags var en signal om fortsatt amerikanskt stöd till Ukraina.
Men kraften höll sig mest på det symboliska planet. Mot Austins principfasta ord om striden i Ukraina som en kamp för en regelbaserad världsordning stod det faktum att det militära stödpaket som han kom med var mycket litet.
USA:s leveranser av vapen och utrustning ur landets lager ges i huvudsak via mekanismen Presidential Drawdown Authority (PDA). Hur stor denna pott är beslutas av kongressen som sedan fattar nya budgetbeslut om att fylla på lagren.
”De amerikanska bidragen har blivit mindre och mindre på senare tid.”
Men medan Ukrainapotten sinar drar kongressen benen efter sig i fråga om nya anslag. Det finns nu omkring fem miljarder dollar kvar att ta av medan påfyllnadsanslaget enbart är en miljard. Följdriktigt har de amerikanska bidragen blivit mindre och mindre på senare tid. 325 miljoner dollar, 200 miljoner, 150 miljoner, 125 miljoner och nu 100 miljoner. Så har stödpaketen sett ut från den 21 september och fram till i dag.
Det är fortfarande mycket men ohållbart för det utdragna krig som Ukrainas allierade upprepar måste vinnas. USA har de största resurserna, och är själva motorn i det militära biståndet till Ukraina. Om minskningen inte redan har märkts på slagfältet, blir den kännbar framåt våren, om utvecklingen fortsätter i samma riktning.
Bakgrunden är den politiska låsningen i USA:s kongress. Ukrainastödet har tagits som gisslan i ett politiskt spel där republikanska partiets högerflygel utövar oproportionerligt inflytande över budgetprocessen.
Ett förnyat fokus i USA på militärt stöd till Israel, till följd av kriget mot terrororganisationen Hamas, liksom hotet om en utvidgad konflikt i Mellanöstern, har inte gjort Ukrainas sak i Washington lättare. Om inte det som pågår i USA har väckt politikerna i alla europeiska huvudstäder, är det hög tid nu. När allt kommer omkring ligger Ukraina i Europa. Kriget är vår angelägenhet.
Europa kan inte på kort sikt kliva in och fylla amerikanarnas roll i det militära stödet till Ukraina. Men Europa kan ta en större del av den kakan, bygga upp sin militärindustriella kapacitet liksom täcka andra behov av betydelse för den ukrainska krigsinsatsen. Det sista gäller civilt finansiellt stöd till Ukraina, som också är det som hänger mest löst för USA:s del.
Enkelt uttryckt går halva ukrainska statsbudgeten i dag till att täcka militära ändamål. Det är också så mycket som Ukraina lyckas skrapa ihop via skatter. För att hålla igång statsapparaten och ekonomin i övrigt har landet förlitat sig på stöd i huvudsak från USA och EU. När den förre aktören nu vacklar, måste den senare ta större ansvar.
Om alla europeiska länder prioriterade sitt försvar och det militära stödet till Ukraina på samma sätt som de baltiska staterna och Polen, hade Ukraina haft en starkare position på slagfältet nu. Men även om Europa inte har USA:s vapenlager – än – har Europa ekonomiska muskler och EU har mekanismer för att använda dem. Rysk ekonomi befinner sig under sanktioner och utgör en bråkdel av västekonomierna. Att inte detta faktum syns tydligt i kriget är ett underbetyg åt väst. Vi måste kunna bättre.
