Årets bästa plattor

Indierock Non stop Christer Paulstrup

1. Wilco: Sky Blue Sky (Nonesuch/Warner)

Kalla mig gärna romantiker. Men Wilco har en förmåga att som få andra möra sinnet med sina i grunden ömsinta sånger. Efter några mer experimentella alster bevisar Jeff Tweedy än en gång att han är en av samtidens främsta låtskrivare.

2. Bat For Lashes: Fur And Gold (Echo/EMI)

Pakistanska squashlandslagets tränares dotter, Natasha Khan, sjunger knäckande bra. Självklara melodier och harmonier som sätter sig benhårt i skallen, trots att det handlar om naturmytisk nyhippiemelankoli med smak av goth.

3. Thurston Moore: Trees Outside The Academy (Cargo/Border)

I eget namn sätter Sonic Youth-mannen Moore låtarna i fokus. Och vilka låtar sen! "Silver-Blue" lär skimra länge.

4. Iron And Wine: The Shepherd's Dog (Sub Pop/Border)

Smart producerad Florida-lo fi där en spontan värme och ett medryckande sväng räddar dagen. Folk, western, kubagung, reggae och diverse etno korsas snyggt med direkta poptoner och småpsykedeliska infall.

5. Radiohead: In Rainbows (mp3)

På tio i topp igen. Lika genommusikaliskt som vanligt. Rörliga melodier utan brådska dominerar. Men ett lätt tryck på gasen och bandet varvar upp i intensitet direkt. Till nyår även på riktig skiva.

6. Jamie T: Panic Prevention (Virgin/EMI)

Så ung. Så mycket basgitarr. Refrängstarkt Londonsväng på smattrande cockneyprosa som stångar The Streets av banan.

7. Emily Haines & The Soft Skeleton: Knives Don"t Have Your Back (Grönland/Border)

Introvert och vemodigt. Pianot droppar emotionellt laddade toner och Broken SS-sångerskan sjunger med en känsla som får pälsen att stå.

8. Battles: Mirrored (Warp/Border)

Nydanande matematikrock att räkna med från New York med forne Helmettrummisen John Steiner. Cykliskt, repetitivt, virtuost och galet. Halsbrytande äventyrligt och helt frikopplat från hämningscentrum.

9. Feist: The Reminder (Polydor/Universal)

"1 2 3 4" slog an i stugorna och gjorde den begåvade kanadensiskan känd. Feist är precis det motgift vi behöver i ett Idol-infekterat samhälle.

10. Sällskapet: Sällskapet (Dust Music/Universal)

Känslan är vintermörk och kall. Thåström, Ossler och Hellberg djupdyker i själens dunklare vrår – där som rannsakan sker och sanningar lyfter mot ljuset.

Electropopchock Lisa Appelqvist

1. Alicia Keys: As I Am (Sony/BMG)

Hon rör sig inom givna ramar. Utmanar dem, sin röst, sitt instrument, utan att göra det för sakens skull. Utan för att hon är musiker. För att hon har utmärkt känsla för de små nyanserna som verkar stordådigt.

2. Johnny Cash: Johnny Cash på Österåker ((Sony-BMG/Columbia Legacy)

Stockholm 3 oktober 1972. Mannen i svart med sin värmedrypande röst rakt in i ditt hjärta säger, på svenska: "Hej, mina vänner. Jag hoppas ni tycker om vår musik. Jag hoppas ni tycker om mig". Klockorna stannar.

3. Amy Winehouse: Back to Black 2-cd (Universal)

Debuten släpptes 4 december 2006. Återutgavs med bonusspår och gjorde ett outplåneligt intryck under hela 2007. "Tears dry on their own" är årets låt.

4. Frida Hyvönen Gives you: Music from the dance performance Pudel (PGM)

Pianisten och sångerskan skapar underskön musikalvariétedrömsk musik som är en följetongssaga i sig.

5. Familjen: Det snurrar i min skalle (Hybris)

Hässleholmaren Johan T Karlssons debut är livsbejakande elektronisk pop. En musikvärld som hämtar sin näring från tidiga Depeche Mode, Malcolm McLaren och gula franska muppen Mr. Oizos lekfulla distortion.

6. CocoRosie: The adventures of Ghosthorse & Stillborn (Touch and Go/Border)

Ta titeln och låt fantasin flöda. Systrarna Sierra och Bianca öppnar dörren till ett Alice i Underlandet för 2000-talet. Det här är så mycket mer än musik. Det är en myt, ett äventyr om regnbågskrigare och den mekaniska skogen av känslor.

7. Little Dragon: Little Dragon Album (Border)

Göteborgska Little Dragon är Sveriges första genuina svar på neo soul, närmare bestämt falangen som flödar i Philadelphia med Bahamadia och Jill Scott i spetsen.

8. Róisín Murphy: Overpowered (EMI)

Molokos tidigare sångerska är som en glimmande cocktail av lika delar sofistikerad Sophie Ellis-Bextor och naturskruvad Björk. Levererar discodansgolvets enda nödvändigheter i år.

9. Montt Mardié: Clocks/Pretender (Hybris)

Sveriges kanske mest underskattade musikmakare? Det är inte mycket som står i vägen för ännu en joyride när Montt Mardiés debutuppföljare målar ljusblåa himlar i 60-talsstuk.

10. Múm: Go go smear the poison ivy (PIAS)

Folkdanstakter, indisk sitar, jazztrumpeter, speldosor, något som liknar muande kor, extrem distortion, allt skapar ett skickligt dirigerat regnande komp åt Múm-medlemmarnas körsång.

Årets fem hårdaste Julklappar Jakob Dahlin

1. Entombed – Serpent Saints (Candlelight Records)

Muller som en skenande pansarvagn, avgrundsdjup sång (nåja …), blytungt, effektivt och dödsmetall som faktiskt svänger! Idel starka besked från Entombed visar att man fortfarande är att räkna med.

2. Megadeth – United Abominations (Roadrunner Records)

Innehåller årets låt, Washington is next!, och rakt igenom är det en högklassig skiva av Dave Mustaine och hans 3 nya medmusikanter. Så här bra har det inte låtit sedan "Youthanasia"-plattan 1994.

3. W.A.S.P – Dominator (Demolition Records)

Blackie Lawless framstod som en oinspirerad föredetting på Sweden Rock Festival 2006, men undrens tid är inte förbi, och med samma bränsle som Dave Mustaine, amerikansk politik, har även han fått en rejäl nytändning.

4. Crazy Lixx – Loud Minority (Swedmetal Records)

2007 har varit året för sleaze-metallens återkomst och bäst bland de nya banden är Crazy Lixx. Kaxig attityd, känsla för bra melodier och odiskutabelt årets svängigaste gitarrsolon. Årets debutskiva.

5. Sixx A:M – The Heroin Diaries (Eleven Seven Music)

En musikaliskt lyckad beskrivning med hög närvarokänsla av Nikki Sixx knarkexcesser under 80-talet. I kombination med självbiografin med samma namn årets självklara julklapp för alla gamla Mötley Crüe-fans.

Jazspisarens favoritvax Sven Bjerstedt

1. Laila Biali: From sea to sky (CBC Records)

Ljuvlig crossover med pianisten/sångerskan från Toronto. Bländande smakfullt pianospel, intelligenta arrangemang från klangbad till råsväng. Ren, mjuk, tät, mogen röst, ömsom änglaljuv och kraftfull.

2. Eliveation: Eliveator (Kopasetic)

Åhusborna Sofia Feuers röst är kontrollerad, varm, fri och flexibel, hennes kompositioner drivna, texterna tilltalande öppna. Pianisten Maggi Olins tonsättarauktoritet och solistiska energiflöde berikar.

3. Sansara Music Band: Plays the music of Lars Färnlöf (Mirrors)

Stor musik, lycka och livsglädje. Kreativt hardbopfynd från 1976, aldrig tidigare utgivet. Färnlöfs kornett, Bernt Rosengrens tenorsax och Bobo Stensons piano är soloröster i världsklass.

4. Anders Bergcrantz: About time (Stunt)

Världstrumpetarens egen budskapsjazz är lyriskt sökande och ettrigt tankekvick. Trombonisten Vincent Nilsson och pianisten Jacob Karlzon bidrar med pregnanta soloinsatser.

5. Benny Törnroos: Mysteriets port (Ton-Art)

Muminsångaren Benny Törnroos gör egen visrock som skänker tröst och tillförsikt. Hans livsfilosofi är avklarnad och avväpnande: ljus, hoppfull, framåtblickande.

Absolute skönskvaltoppen Åsa Carlsson

1. Yeasayer: All hour cymbals (We are free)

Märklig men fulländad musik som drar in mig tills jag inte längre vill sluta lyssna. Ett snöre fastknutna idéer som skapar en helhet med små upplysta detaljer.

2. Dreamboy: It means the world to me (I can hear music)

Det är skränigt och falskt. Men hjärtat överröstar tråknerven i örat och jag kapitulerar. Dreamboy är oslipade, men diamanter likväl.

3. Louise Hoffsten: Så speciell (Border)

En skälvande, utlämnande platta. Det är bluegrass, blues och svensk själ. En speciell känsla förmedlad av en stillsamt genomträngande röst.

4. Björn Skifs: i2i (Capitol/EMI)

Överraskningen vinner mig. Skifs rockar grymt och med helt rätt approach; glädje.

5. Oh Laura: A song inside my head, a demon in my bed (Cosmos Records)

Årets bästa låt, "Release me" finns på denna platta. Liksom årets mest spännande röst, i form av Fria Öhrns.

6. Sarah Dawn Finer: A finer dawn (Roxy Recordings)

Fantastisk röst! Tonen känns amerikansk, med tjocka ljudvallar och tunga körer som skapar ett gung svensk musik frågat efter länge.

7. Susanna: Sonata Mix Dwarf Cosmos (Border)

Tyst, tyst. Lugnt, lugnare. Långsamt väver Susanna sitt nät av ballader med känsla av jazz. Ett gudomligt komp lyfter musiken ytterligare ett snäpp.

8. Andersson & Gibson: Earthly greetings (EMI)

En blygsam platta som dock vuxit med tiden. Parets lågmälda flowerpowerpop skänker trevnad, mjuk livslust och vila för själen.

9. Maia Hirasawa: Though, I'm just me (Razzia)

Vackra sånger, sorgsna sånger, ilskna sånger. Maia Hirasawa behärskar och förvaltar sina låtars potential väl.

10. Roxanne Potvin: The way it feels (Ruf Records)

En gammaldags röst som sjunger i bluestakt för 2000-talet. Här flirtar Daniel Lemma med Dirty Dancing och i rummet intill jammar Blues Brothers.

Hip hop-Bings bling

1. Talib Kweli: Eardrum (Universal)

Talib Kweli visar sin allsidighet, tar låtarna i besittning och bevisar återigen att han är en av de riktigt stora. Lika självklar etta som att Kanye West inte ens är med i diskussionen.

2. Madlib: Beat Konducta India vol. 3– 4 (Stones Throw)

I mitt tycke är Madlib den störste producenten just nu. Hans förmåga att göra något personligt i allt från jazz till Bollywoodmusik är imponerande. Det är inget möte mellan Indien och hip hop – utan en förening.

3. Ken Ring: Äntligen Hemma (Playground)

Jag sa det för länge sedan, Sverige behöver Ken Ring. "Jag gör inte musik för att vinna hjärtat hos Carl-Gustav som är recensent någonstans, jag vill ha lilla Ahmed 15 år från Tensta." (Ken i tidningen Rocky)

4. Kocky: Kingdome Come (Universal)

Kocky lyckas fånga ett sound som börjar i 70-talets discosoul, på vägen skrapar det ett par flagor glättig 80-talsdisco och arvet från Basement Jaxx, samt en stor dos hip hop.

5. Adam Tensta: It's a Tensta thing (Border)

Årets kanske mest omtalade debutant. Adam Tensta stod pall för allt förhandssnack och bjöd på hip hop som både är personlig och farligt svängig.

6. El-P: I'll sleep when you're dead (Def Jux/Border)

Det finns de som anser att hip hopen inte utvecklas. De har aldrig hört killar som El-P. Troligen vågar de inte utan nöjer sig med att lyssna på själsdöd pop.

7. Evidence: The Weatherman LP (All City Border)

Lika besviken som jag var efter Dilated Peoples "20/20", lika överväldigad var jag över Evidence soloplatta. Låg länge med i toppen på denna lista.

8. Ghostface Killah: The Big Doe Rehab (Universal)

2005 satte jag "Fishscale" högst upp på listan. "The Big Doe Rehab", som släpps i dag, är inte lika bra men Ghostface visar att han är en av de bästa i världen just nu.

9 Ayesha: The Lobby (Playground/SonyBMG)

Det är en spräcklig platta som inte är lätt att greppa över, men en kvinna som låter som en blandning av Neneh Cherry, Leila K och Madonna är aldrig fel.

10. El Sheriffo: The man between (El Sheriffo Productions)

Jag kan inte motstå att lägga in Henrik Nilsson från Höör på listan. Killen som var plattvändare i Kristianstad på 90-talet visar att han växt till en riktigt bra producent.

På gränsen: Äkta kärlek: Ja tack lätt (Swing Kids/Border) och Redman: Red gone wild (Universal)